Blogg

Vänner,

det är en fantastiskt vag underdrift att säga att jag varit off ett tag. Jag kan säga att bloggen och sidan är under en liten konstruktion därav passiviteten på sidan.

Men håll ut, snart är jag tillbaka och jag har mer åsikter om saker och ting än någonsin.

Ses då!

// Eran favoritbloggare!

Vänner,

om 3 minuter börjar ”Mammor och minimodeller” på trean.

Nu tittar vi på det och låter oss provoceras till den grad att vi efteråt vill slå någon.

Bra så!

Ni minns att jag i ett inlägg markerat att det har varit ovanligt många dödskjutningar i Malmö på sistone?

Det är givetvis fruktansvärt tragiskt, speciellt med tanke på att det funnits ett 15-årigt barn bland dessa offer. Hela grejen med att så många på så otroligt kort tid har blivit skjutna till döds är skrämmande och ett trendbrott som måste stoppas innan det börjar skjutas och dödas i vårt land på daglig basis.

Någon som däremot inte verkar tycka att de här dödsskjutningarna är fruktansvärda är kommunalrådet Ulf Bingsråd (M), som sitter i Trelleborg. Han twittrade nämligen detta:

”Hörde att Malmö söker en ny slogan. Vad sägs om ”Malmö – en pangstad nära dig” 

Ulf Bingsråd menar att det här bara var ett skämt.

Håhåhåå, jag skrattar så jag kiknar. Om du nu är så satans rolig, varför är du politiker och inte komiker?

Bra jobbat Uffe, verkligen, svinbra twittrat av dig!

- Grabbar, jag har asbra idé! Vi borde pissa på de döda asen som ligger här.

- Shit, vilken bra idé, jag är fett pissnödig och vi är ute i buschen, så det finns ändå inga toaletter.

- Höhö, alltså jag behöver inte ens pinka, men fett kul, vi kan pinka på de här talibanjävlarna, vem fan bryr sig om de?

- Aa, skitbra, jag kan filma, hahahah, fan vilken bra idé grabbar.

Det jag undrar är om USA fortfarande insisterar på att de skickat soldater till Afghanistan ”för att rädda afghanerna”?

Pic.

Alltså, det här är det roligaste jag har läst på väldigt länge.

Jag önskar att jag kunde säga att ”aa, hehe, det där var ju kul”. Men grejen är den:

Exakt allt stämmer.

Jag har ända sedan dagen jag började blogga för Megafonen Debatt haft lite av en regel att inte skriva om människor som egentligen inte är värda att nämna. Liksom inte skapa onödig provokation eller skriva om något bara för att få träffar.

Men det finns en man i det här landet som jag gång på gång stör mig på, som jag absolut inte velat skriva vad jag tycker om. Därför att jag vet att den här människan är så egenkär att han förmodligen dagligen googlar sitt eget namn X antal gånger för att hitta träffar på sig själv.

Men nu känner jag att jag på riktigt är så satans trött på honom. Jag tänker inte skriva hans namn, för jag tänker inte på något vis hamna i någon konstig diskussion med denna människa (som det för övrigt alltid är så jävla synd om, han är alltid ett offer!) men det här är vad jag tycker:

Om du går ut i medier och säger att du vill bli Kristdemokraternas näste partiledare, ja, då får du helt enkelt vara beredd på att du inte ska få vara programledare för ett program där din objektivitet är viktig.

Nej, det är inte synd om dig för att du därmed blev av med ditt jobb. För du är så dum som tror att det är okej att basunera ut dina politiska värderingar och samtidigt sitta i tv-rutan och försöka att vara objektiv. Nej, det fungerar inte riktigt så.

Nu har denne man gått ut i en krönika och skrivit att varenda politiker i Italien är allierad med maffian. Tycka vad man vill om italienska politiker, där finns nog både en och annan som har smuts på händerna, men det finns nog en hel del som faktiskt är ärliga politiker. Jag vet inte. Jag är för okunnig när det kommer till Italien, dess politik och politiker.

Nu har den italienska ambassadören i Sverige gått ut och kritiserat denna man, för det här, i ärlighetens namn, dummaste uttalandet på länge.
Vad svarar då denne man?

Att han är sårad. Att han är ledsen och förvånad över att Angelo Persiani, Italiens ambassadör i Sverige kritiserar honom.

Än en gång är det så jävla synd om den här människan, enligt honom själv. Han blir så himla jätteledsen över att Persiani kritiserar honom.
För vadå en krönikör ska ju kunna skriva vad han vill, varför ska någon kritisera honom?

Men lilla rara, det är en sak om du som krönikör säger vad du tycker och tänker.
Länge leve yttrande- och pressfriheten. Men du fattar väl att du inte kan skriva en krönika där du påstår saker och ting som det vore fakta och sen tro att ingen ska reagera.

Sluta tycka så satans jävla synd om dig själv hela tiden och ta istället lite ansvar för det du säger och skriver så kanske ditt liv blir lite lättare.

SÅ. Nu har jag skrivit av mig irritationen!

Hallå där bloggisar!

Hoppas ni mår fint.
Antar att många av er började plugget idag igen, så jag hoppas att ni utnyttjat varenda sekund av jullovet så att ni kommer tillbaka till skolan fulladdade med energi. Själv börjar jag inse att jag snart är tillbaka i min hemstad hos min fina familj och fantastiska vänner som jag saknar något så extremt. Men nog om detta!

Läste för en stund sedan en artikel om en grej på Rinkebyskolan. Läs här!

Hur bra är inte det här? Och hur imponerad blir jag inte av de här eleverna som valde att spendera sin lediga vecka i skolan, med att plugga ett av de kanske jobbigaste skolämnena?

Jätteimponerad är svaret.

Jag gillar hur artikelförfattaren i början av sin text förklarar att Rinkeby, området med de här skitduktiga eleverna ofta bara syns i medier när det är något slags problem eller något är dåligt. Hur medier liksom bara visar upp negativa bilder av Rinkeby. För så är det ju, tyvärr, alldeles för ofta. Rinkeby ”är ett problemområde med problembarn och misär” – den bilden syns för ofta, och när något är bra, så är det tyst.

Samtidigt.

Nu, i form av den här artikeln visar man upp Rinkeby, som att det är bra trots allt. Att medierna målar upp en dålig bild, och här ska ni få se, att folk i Rinkeby fasktiskt visst kan.

Och det är ju egentligen jättebra att man visar att den här misärbilden av förorten inte stämmer.

Men det jag undrar är, måste det vara antingen det ena eller det andra. Måste det antingen vara ett problemområde eller ett jättebra område. Kan det inte bara vara vad det faktiskt är – ett område med både positiva och negativa egenskaper och allting där emellan? Precis som så många andra områden runtom i det här landet.

Är det verkligen bara svart eller vitt?

Alltså, fascinationen över den här staden fortsätter.

Jag måste skriva klart en skolgrej, som jag liksom har skjutit på i en evighets evighet.  Men att plugga hemma är inte riktigt min tekopp så jag tänkte att jag drar till biblioteket eller högskolan. Men hear this vänner:

HELA stan är nedstängd idag, för att det är röd dag och grejer. ETT fik är öppet. Och som den pluggmorallösa själ jag faktiskt är så begav jag mig tidigt imorse till detta fik, som förövrigt skryter med att de har Wi-Fi.

Asbra, tänker jag, behöver faktiskt internet till det här arbetet.

Sätter mig ned och börjar knappa på datorn, skriver och skriver. Helt ashurtig liksom. Men nej, datorbatterierna börjar sina, letar efter uttag i min närhet.

- Ursäkta, vart finns det uttag?

- Vi har inga!

Alltså, fiket som skryter med sitt jävla Wi-Fi, som är ett fik på jag vet inte hur många kvadrat, men stort är det, har inte ett enda jävla uttag.

Till slut hittade jag ett precis mellan toalettdörren och dörren in till diskrummet. Smidig som ett kylskåp släpade jag dit ett bord (alla andra gäster tittade på mig som jag vore ett missfoster) och en stol, och nu sitter jag här mellan ljudet av diskmaskiner och toalettspolningar och har The Weeknd på högsta volym för att slippa höra allt oljud.

Men hey, det finns folk som har det värre, så jag ska ej klaga.

För ett par veckor sedan läste jag en väldigt lång artikel om hur skönhetsoperationerna har ökat i Sverige. Nu minns jag inte alls vilken tidning/magasin det var jag satt och bläddrade i, så jag kan tyvärr inte hänvisa vidare om det finns någon som vill läsa.

Nu är jag förvisso ingen expert, men jag kan bara anta att de ökade siffrorna inte gäller bara Sverige, utan att en sådan här ökning sker på alla platser i världen där människor har tillgång till skönhetsoperationer.

Bara i min egen vän- och bekantskapskrets har flera personer det senaste året på ett eller annat sätt utfört något slags skönhetsingrepp. Vissa mer, i form av bröstförstoring, andra mindre, i form av läppförstoring.

Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Eller jo, jag är negativ till det. Men samtidigt klargör jag, vad andra människor väljer att göra med sina kroppar har faktiskt ingenting med mig att göra. Men det är något med skönhetsoperationer som skapar ett slags avsmak hos mig.

Nu ska jag inte leka allan ballan och låtsas att tanken aldrig har slagit mig, för det har det definitivt gjort under vissa perioder. Jag menar, jag blev kallad för A-cup av somliga på gymnasiet, och det är ju i ärlighetens namn inte särskilt kul när man är 16-17 år. Så då blev jag, liksom alla människor osäker på mig själv och ville förstora mina obefintliga bröst. Och det var trist och jobbigt när jag var yngre också, när alla tjejer i klassen började se kvinnliga ut och man själv stod där i omklädningsrummet efter idrotten och var platt.

Men nu står jag här, 23 år och älskar min kropp, mer än någonsin. Trots små bröst, håriga iraniearmar, och allt vad man nu någonsin haft komplex för. Det är klart att jag än idag kan vakna en dag och känna mig risig som satan, men i slutändan har jag faktiskt de senaste åren fullständigt älskat varenda centimeter av min kropp.

Just under de där skitdagarna när man känner sig som fulast och man stöter på en annan människa som ser sådär perfekt ut, som en vacker varelse från en annan planet, ja även då kan jag känna att, ahh, tänk om jag också hade haft så där långa ben eller något.

Samtidigt. 

Skulle jag operera mig, så är det ju inte riktig jag längre, eller visst, samma personlighet. Men är det min kropp helt och hållet? Om någon skulle säga att jag har fin näsa till exempel, så kan jag ju inte ta åt mig av den komplimangen, för jag har ju skulpterat fram den näsan. Det är som att ta åt sig av äran som kirurgen som utfört ingreppet, borde få.

Och mitt i allt det här sitter mina opererade vänner och säger att det opererat sig för sin egen skull, inte för att de fallit för något slags ideal, samtidigt som de tittar på supermodeller med glittrande ögon. Min dom – inte en chans att de gör det för sin egen skull. Och det spelar ingen roll hur mycket de säger till mig att de gjort det för sin egen skull, jag köper inte det där. I grund och botten är det för att passa mallen för skönhet tror jag!

Har jag fel här nu? 

Varning: innehållet i detta inlägg är inte särskilt debattigt, så att säga.

Sitter på busshållsplatsen och ser en tjej bredvid mig med ett par svarta mjukisar som det står Pit Bull på.

Nu undrar jag,
betyder det här att hon gillar Pitbull – artisten, eller gillar hon pitbull – hundrasen? Kanske rentav har hon en pitbull, eller vill ha en? Kanske önskar hon sig en? Hon kanske har haft en hund, en pitbull, som hon inte längre har kvar, så för att hedra hundens minne har hon på sig ett par byxor med hundrasens namn på.

Lite så här ser mina tankar ut denna onsdagkväll, i väntan på en buss.

Julen är förvisso över nu. Julklappshetsen är borta och återkommer om ett drygt år….var jag nästan på väg att säga.
Men det stämmer ju inte, julhetsen börjde i typ oktober förra året, så ska vi säga att vi satsar på att få igång den redan i augusti/september i år?

Ropen skalla – Konsumtionshets åt alla!

Eller inte.

Hursom, hade ni liksom jag lite svårt att hitta presenter och komma på vad du skulle köpa till familjemedlemmen som har i princip allt. Jag har ett jättebra förslag, som förvisso kommer lite sent nu, men hey, ni kan kan ha det i åtanke när ni handlar julisar inför den kommande julafton om 11 månader.

Satsa på ett vapen! Hur bra?

I Usa sålde man de sista sex dagarna innan jul en halv miljon vapen och under december såldes 1,5 miljoner vapen. EN OCH EN HALV MILJON! på en månad.

Det är heeeelt jävla rubbat. Experter säger att det finns flera skäl bakom höjningen. Den extrema höjningen beror alltså inte enbart på att folk har köpt skjutvapen i julklapp. Exempelvis att det har blivit färre poliser, så folk vill tydligen kunna skydda sig själva, eller för att det eventuellt kan bli strängare vapenregler, så folk hamstrar.

Hur sjukt?

Folk hamstrar vapen!? I vanliga fall hamstrar människor vatten och mat inför kommande naturkatastrofer. Men nej, där satsas det alltså på vapen.

Kanske ska ändra till Ropen skalla – Vapen åt alla

Fattar inte folk att vapen är skit?! Bara i Malmö har det den senaste månaden dödats 5 (det är fem för mycket!) personer, varav 4 av dessa med skjutvapen. Nu är det tack och lov inte lika okej i Sverige att ha vapen, utan ett av skälen är att den illegala vapenförsäljningen har ökat. Det är förvisso inte särskilt bra det heller. Men att det är olagligt visar att vi åtminstone har lite regler kring vem som får äga vapen i det här landet.

Förstår inte folk allvaret med att ha vapen, att ett snedsteg kan leda till en annan människas död, någons blod på ens händer?!

Update: För en dryg timme sedan blev ytterligare en man i Malmö skjuten…till döds, som det ser ut i nuläget.

Okey, så jag borde kanske ta mig an det inlägg jag skrev för nån vecka sen, gällande Martin Schibbye och Johan Persson.

Vad jag tyckte om domen kanske stod tydligt redan under det första inlägget. Nu skrev jag ju otydligt där eftersom de då inte hade fått domen än, utan bara dömts till att de var skyldiga. 6 dagar senare kom domen på 11 år. Ett straff som skär i mitt hjärta. Inte enbart ur ett journalistiskt press- och yttrandefrihetsperspektiv utan också ur ett mänskligt sådant.

Jag kan förstå att de har gjort något som är fel, nämligen illegalt tagit sig in i ett land. Nu tycker jag personligen, som journalist, att det inte är särskilt farligt, för det är sådant som kan ingå i yrket och man gör det på egen risk. Men jag kan förstå en dom mot det, har man begått ett brott så ska man också få ett straff för det.

Men sen kommer den andra anklagelsen som de blivit dömda för, terrorbrott.
Vänta va?! Terrorbrott? Vad har de gjort som klassas som terrorbrott?! I en diktatur är alla som inte skriver ett hyllningstal till diktatorn ett hot mot rikets säkerhet, det är alltså vad Martin Schibbye och Johan Persson gjort, de har velat skriva om vad som sker i ett slutet land. För det ska de nu sitta 11 år i fängelse.

När jag fick höra om domen och vad som utspelat sig i rättssalen började jag gråta. Scenariot är detta:

Domen läses upp och man får veta att de ska få 11 år. Släktingar, föräldrar, äkta maka faller i gråt. Journalister på plats skickar upprörda liverapporter till Sverige. Ingen hade förväntat sig den här domen, det hade ju gått så bra hittills och så många vittnen hade ju fått tala för de åtalade och deras egna vittnesmål hade gått så bra.

Vilka höll sig lugna när domen kom?
De åtalade. Alldeles lugnt och sansat hade de kramat om sina gråtande familjer och därefter tagits därifrån.

Just det där får mig att bli tårögd fortfarande. Det finns en sådan otrolig styrka i att kunna hålla sig lugn i en sån här situation. Ett sådant mod, men framför allt, den där styrkan. Jag klarar inte ens av att se någon jag bryr mig om bli tårögd, speciellt inte om personer i fråga gråter för att jag, har blivit utsatt för något. Nu kan jag inte alls föreställa mig vilka tankar som gick genom deras huvuden, men jag kan tänka mig att det är en otrolig rädsla, smärta, sorg och panik. Och att de lyckades hålla sig lugna framför sina nära och kära ändå, för att visa att det är okej, vi kommer må bra ändå. Det är så starkt!

Deras advokat sade i efterhand att de hade varit beredda på att det värsta kunde hända.

Och där blir jag sorgsen igen. Att de har varit beredda på att det värsta kan hända betyder också att man gett upp hoppet. Missförstå mig rätt här nu, jag menar inte att de gett upp, men att de gett upp sitt hopp om att komma tillbaka till Sverige. Och kanske var det därför som de var så lugna, för att de ändå inte hade hopp. och vet ni vad, att tappa sitt hopp, det kan vara en av de absolut värsta känslorna.
Jag avskyr det faktum att Etiopiens rättssystem tagit två ifrån två människor deras hopp och fullständigt slagit sönder det. Jag blir så extremt emotionell av detta faktum.

Nu återstår att se vad som händer, om de kommer att be om nåd eller överklaga. Jag önskar att de med en överklagan skulle kunna få en rättvis dom, men det känns avlägset, så därför tror jag tyvärr att de kommer att behöva be om nåd, det vill säga, bekänna sig skyldiga och hoppas på en mildare dom. Men att erkänna något när man är oskyldig, fan vad det tar emot.

Ytterligare skevhet i det här är att domen blev så hård förmodligen för att man från Etiopiens sida ville göra en markering. Det är bara väldigt orättvist att denna markering ska gå ut över två oskyldiga personer.

Jobbar dygnet runt. Därav uselt, verkligen USELT bloggande.

Hoppas ni haft en fantastisk jul med familj, släkt, nära och kära. Firar ni av olika anledningar inte jul hoppas jag ni haft en fantastisk ledighet

Gott nytt år på er också.

Ps. om mindre än en månad är jag tillbaka i storstan….hmm, ambivalensen är brutal. Älskar Stockholm men har otippat nog funnit kärlek till Borås också.

Tjao amigos!

Det är en sorgens dag mina vänner. Jag är alldeles förkrossad över den dom Johan Persson och Martin Schibbye har fått. Jag återkommer med ett betydligt längre inlägg senare idag. Just nu och sedan drygt tre timmar tillbaka när domen kom har jag bara känt sorg. Jag mår illa.

Hola bloggen!

Hoppas ni mår fint, det gör i alla fall jag. Snabbt inlägg här nu bara, sedan ett par dagar tillbaka och veckan ut jobbar jag kvällspassen vilket i princip innebär att jag kommer hem efter midnatt. Dessutom börjar man inte särskilt sent, så jag kör heldagar så att säga.

Det är faktiskt en väldigt bra ursäkt till varför jag varit keff på att uppdatera de senaste dagarna. Men ni kan väl läsa lite debattartiklar och kommentera och sådant där i väntan på min återkomst.

Adios med er.

Ps. jag verkar ha fått för mig att jag är spansktalande idag ds.

Vill bara säga,

att byta sin facebookbild till typ en Barcelonalagtröja eller vilket lag man nu håller på bara för att de har match, och sedan byta tillbaka till sin vanliga bild, är bland det absolut töntigaste jag vet.

Med det sagt, nu håller vi på Real Madrid ikväll!

Hallå bloggisar!

Idag har det ju varit massa demonstrationer i Stockholm. Åh jag ville så gärna vara där, var någon av er där?

Läste att det blev stökigt och så med folk som blivit gripna och  till och med personer som hamnat på sjukhus.
Mina vänner, jag förstår att ni som gått i de olika antirasistiska tågen blir frustrerade när ni ser nazister stå på våra gator. Jag gillar de inte heller. Men det här med att kasta flaskor och skit på de…det funkar inte riktigt.

Vi kan inte få bort fördomar genom att ge de skäl till att ha de, men också för att den absolut sämsta lösningen är våld. Seriöst, hur tänkte ni när ni i ett tåg av nazister kastar in flaskor och dylikt?

Och det här med att stå och blåsa med visselpipor och försöka överrösta deras talare. Det funkar inte heller, hur mycket vi än provoceras av de här människorna.

Låt deras talare tala, så att folk kan höra hur mycket skit de faktiskt snackar. Att det liksom inte finns någon som helst vett i deras fördomar.

Men fortsätt demonstrera, visa vad vi tycker om de. Men fredligt!

Jag skickade själv runt invites på Facebook för ett par veckor sen om en demonstration som skulle vara idag som gick under parollen Vi är 94 %.
Alltså de 94 % i Sverige som inte röstat på SD i valet förra året. Jag fick då svar från en irriterad vän som menade att en demonstration mot SD är löjlig eftersom de faktiskt blev invalda i ett demokratiskt val. Det här en väldigt god vän till mig, så ni inte missförstår mig nu. Han är verkligen inte lagd åt det sverigedemokratiska hållet.

Och, ja, det stämmer, de blev invalda på ett helt demokratiskt vis. Jag menar inte att vi ska kasta ut de från riksdagen och sen aldrig mer nämna de även om det vore en fin fantasi. Men hur demokratiskt de än blev valda ska det inte hindra mig och hundratusentals människor med mig att kunna visa min avsky gentemot de, eller har jag fel?

Imorgon är det finmiddag och fest.
Ja, inte för mig kanske, men för de personer som är bjudna på Nobelmiddagen. Trerättersmiddag och underhållning som avslutas med fest i Blå Hallen. Jag skulle inte tacka nej till en sådan inbjudan känner jag rent spontant.

Nu är jag förvisso inte en av gästerna. Men kungafamiljen, ambassadörer, pristagare tillsammans med familj och alla svenska partiledare är bjudna.

Fast nej, nu ljög jag!
Alla svenska partiledare förutom Jimmy Åkesson är bjudna. Ni har väl vid det här laget inte missat att jag är anti allt som har med Åkessons skitparti att göra. Men tycker jag att det är rätt att han inte är bjuden? Nej, det tycker jag inte!

Han är inte bjuden i år och var inte heller det förra året för att Nobelstiftelsen menar att ”de vill verka i Alfred Nobels humanistiska anda.” Åkesson och hans främlingsfientliga parti verkar alltså inte den här andan som Nobelstiftelsen vill förmedla.

Alltså, jag förstår tänket, det gör jag verkligen och på något plan uppskattar jag tanken också. Men så kommer min kritiska hjärna fram och då uppskattar jag det plötsligt inte alls lika mycket.

Ena skälet.

Kan Sverigedemokraterna martyrförklara sig på det här?

- Ja, klart de kan.

Kommer Sverigedemokraterna att få fler röster av en sådan här grej?

- Självklart! För det är så synd om de som ”bara vill säga sanningen” och så vill alla politiker och allt vad det heter bara tysta ner de.

Jag står fast vid att SD har kommit in i vår riksdag baserat på så otroligt många sympatiröster. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, SD kommer inte försvinna bara för att vi ignorerar de och låtsas att de inte finns.

Andra skälet.

Ambassadörer från ett flertal diktaturer är bjudna. Bland annat Iran, mitt åh, så fantastiska ursprungsland. Men även länder som Nordkorea, Eritrea, Sudan och Saudiarabien.

Men vänta nu, strider inte det mot Alfred Nobels humana anda? Hur kan ambassadörerna för länder som ger blanka fan i mänskliga rättigheter och tryck- och yttrandefrihet vara välkomna?

Vad skickar det ut för signaler, att det är bättre att vara diktator än främlingsfientlig? Okej, jag inser att jag precis bad er välja mellan pest och kolera, men jag tycker att valet ser ut lite så här:

Pest eller pest och kolera.

Pic.

Jag vill aldrig någonsin mer höra att tjejer får skylla sig själva när de blir utsatta för något så fruktansvärt som en våldtäkt.

Pic.

Om ett par dagar är det den 11 december. En datum som fram till förra året var helt betydelselös. Sen hände det som inte borde hända.

En ung man vid namnet Taimour Abdulwahab utförde en självmordsbombning mitt i centrala Stockholm. Strax innan hade han skickat ett röstmeddelande i mejlform till SÄPO, som av oklar anledning hade missat det.

Sverigedemokrater och rasister runtom landet var inte sena med att blogga, twittra och uttala sig om hur de alltid hade vetat att den ”muslimska invasionen” av Sverige var igång på riktigt. Snälla kan inte någon förklara för mig vad en muslimsk invasion faktiskt innebär?

Samtidigt som alla svenska medier skrev om hur Taimour en gång i tiden hade varit en hygglig kille som hjärntvättades och manipulerades efter hans flytt till England fick muslimer inte bara i Sverige utan världen runt gå ut och fördöma dådet.

Nu ska jag inte kalla mig själv för muslim, för jag är inte troende någonstans, däremot är jag uppväxt i ett någorlunda troende hem. Jag gick inte runt och fördömde dådet, men jag står för att jag tycker att Taimour var en , ursäkta ordvalet, idiot som förvärrade läget för muslimer och invandrare i ett land som bara ett par månader tidigare röstat in ett främlingsfientligt parti i vår riksdag. Man får liksom ett behov av att försvara islam från alla angrepp, eftersom jag vet att det inte är en våldsam religion utan dess motsats, en fredlig religion. Att det sedan finns fundamentalister precis som det gör  inom alla religioner i världen, är bara väldigt trist.

Jag skrev till och med min C-uppsats om honom och om dådet. Den handlade om hur de fyra stora stockholmsmedierna dagen efter dådet och sju dagar framåt beskrev honom och dådet. Resultatet var både skrämmande och skrattretande.

Hursom,

det jag ville prata om efter detta långa intro är detta som jag nämnde ovan. Att muslimer var tvungna att gå ut och fördöma dådet. Vid första anblick kanske det känns jättevettigt och fullt normalt…men tänk efter lite nu.

Jag fick bara ett par dagar efter dådet den här frågan av en gammal bekant:

Men guuuud, hur känns det för dig?

Mitt svar:

Hur det känns? Jaa, snälla berätta för mig hur det känns för dig att Helge Fossmo är kristen, Hitler var också kristen, känner du att du behöver försvara kristendomen för det? Hur känns det för judarna att Fritzl var jude?
Vad är det för jävla idiotfråga, känns väl likadant för mig som det gör för dig. En man som fått för sig att han genom att spränga sig själv till döds och samtidigt att försöka döda massa civila personer, ska jag på något sätt kunna relatera till det menar du?! Jag känner att världen är en otrygg plats, men det har ingenting med Taimour Abdulwahab att göra, för hemska saker sker dagligen, varenda sekund av andra människor än muslimer.

Behöver jag tydliggöra att den här tjejen inte längre är en bekant till mig?

Och det är just det här som stör mig. Att muslimer liksom måste gå ut och försvara sig för att fundamentalist begått ett brott. Hur många kristna var tvugna att försvara sig gällande att Breivik stolt i sitt manifest förklarat att han var kristen? När Breivik dessutom dödade betydligt många fler.

Försvarar inte Taimour på något som helst vis här, men killen dödade sig själv och lyckades göra en spricka i fönstret i butiken där hans bomb för övrigt råkade explodera. Men det ändrar inte det faktum att jag ogillar Taimour och det han gjorde. Men att muslimer konstant ska behöva försvara sig tycker jag är jobbigt.

Taimour Abdulwahab var en fundamentalist som missförstått meningen med islam. Det betyder inte att resterande muslimer världen runt har gjort det!

Vad tänker ni på när jag säger Wikileaks?

Kanske tänker du på hemliga dokument, avslöjanden, hån mot politiker och hemligstämplad information om USA:s krigsföring. Kanske tänker du till och med på Julian Assange, mannen bakom Wikileaks?

Jag tänker lite mer på Bradley Manning. Minns ni honom?
Han är den unge mannen som misstänks och anklagas för att ha läckt alla hemliga dokument till Wikileaks.

I över 1.5 år har den snart 24-årige Bradley suttit fängslad. Utan rättegång.
Amnesty menar att han är fängslad under tortyrliknande former bland annat genom att sitta i isoleringscell 23 timmar om dygnet, bli väckt flera gånger om natten och ofta inte få ha en tråd på kroppen. Tänk er hur förnedrad, förminskad och ovärdig man kan få en människa att känna sig.

Eftersom Manning med sitt handlande har ”hjälpt fienden” riskerar han att få dödsstraff. Han väntar som sagt ännu på en rättegång och det har sagts att den ska hållas innan december 2011 är slut. Jag har en känsla av att USA inte kommer sätta igång rättsprocessen de närmaste 26 dagarna.

För att se hur Manning mår och om han har utsatts för tortyr har FN:s tortyrexpert Juan Mendez ett flertal gånger krävt att han ska få träffa Manning på egen hand. Det har dock den amerikanska militären hittills vägrat att gå med på. Mendez får bara träffa den anklagade under bevakade möten.

Min personliga gissning är att Manning har utsatts för tortyr.
Men det värsta är inte att USA inte ens nekar till att han blir det, utan de säger bara att ”nää men ni får inte träffa honom i enrum.”
Det är så mycket ”Ja, vi utsätter honom för tortyr, ni vet det, vi vet det, men vad ska ni göra åt saken?-attityd över det hela.

Känns lite som att USA redan gjort bort sig så extremt jävla mycket på den punkten när bilderna från Abu Ghurayb-fängelset i Irak, spreds för några år sedan, att de borde tassa på tå nu. Men nej, att de bara ett par år efter avslöjandena om den tortyr som amerikanska soldater utsatte irakier för, fortfarande skiter så hårt i Manning adderar på den där attityden jag nämnde där ovan.

Nu har ett 60-tal europaparlamentariker skrivit ett brev till Obama om att Mendez ska få träffa Manning.

Den stora frågan är om USA kommer vara FN till mötes eller om de väljer att strunta i brevet med namnunderskrifter.

Men hur fin var inte känslan när jag idag slog upp Journalisten och såg att de citerat ett par rader från mitt inlägg om yttrandefrihet?

Jag blev alldeles varm i hjärtat!

Folk, energin är påfylld efter en fantastiskt bra helg hemma. Nu kör vi igen

I januari, i år, ringer den 23-årige Emil Linnell till 112 för att få en ambulans. Han mår dåligt och kan inte andas.

Nu vet jag inte hur många av er som har hört inspelningen av det samtalet och jag kan inte hitta det på nätet, men jag kan säga att jag började gråta när jag hörde det.

På ena sidan av luren hör vi en desperat person som flera gånger säger ”snälla, jag kan inte andas, snälla, hjälp mig” eller något liknande, jag minns inte exakta orden.

På andra sidan luren hör vi en person som nästan hånande säger att om han inte kan andas så borde han inte kunna prata och att han dessutom kan höra att Emil rör sig i lägenheten. Hur kan du ”hoppa omkring” om du inte kan andas.

Emil som har en brusten mjälte går döende runt i sin lägenhet och ringer SOS hela tre gånger utan framgång. Tre gånger, det är två gånger för mycket!

Ett par timmar senare hittas Emil död i sin lägenhet.

Det här har självklart blivit otroligt uppmärksammat, för hur kan sköterskan välja att inte skicka en ambulans till Emil?! Hur resonerade han när han valde att inte ta Emils samtal på allvar? Hur kan man lita på att få hjälp när man ringer till 112, om de så lätt kan välja att avvisa en?

Sköterskan som varit åtalad en längre tid blev idag fri. Ett av skälen var för att man anser att det inte är säkert att Emil hade överlevt även om han hade skickat dit en ambulans.

Vad är det för orimligt jävla idiotskäl?!

Det är som att säga att man gott och väl kan föda sitt barn hemma i sovrummet, för varför ska man ens åka in till sjukhuset, barnet kommer ju att komma ut på ett eller annat sätt förr eller senare. Dödfött eller levande spelar ingen roll, för det kommer hända oavsett.

Att sköterskan sedan inte blir skyldig till skadestånd tycker jag är fullständigt oviktigt. Jag har aldrig riktigt hajat grejen med skadestånd i sådana här fall. Emils familj kommer varken att må bättre eller få sin son tillbaka för att de får lite extra pengar på kontot. Så den delen av det här fallet tänker jag lägga ned här och nu.

Björn Hurtig som är advokat till den åtalade sköterskan tycker att

”Det är klart att vi alla inser att det här har gått helt snett. Men jag menar att man måste kunna göra fel, fast man sitter på SOS Alarm”

Men svaret på det är att nej, det kan man faktiskt inte. Gör jag fel på mitt jobb så skriver vi en rättelse i tidningen dagen efter. Men inte fan riskerar jag att få någon död när jag gör fel på mitt jobb. Om det är som så att ens yrke faktiskt handlar att se till att sjuka och skadade människor som ber om hjälp ska få hjälp. Nej, då finns det inte plats för att göra fel.

Domen är en besvikelse och jag känner med Emil Linnells familj. De har blivit utsatta för den värsta av alla orättvisor, nämligen att förlora ett barn. Att sköterskan går fri är en örfil i deras ansikte.

Herregud, frustrationen över domen…

Det är helt ofattbart att SOS-sköterskan som vägrade skicka en ambulans till 23-åriga Emil Linnell, friades.

Jag är så jävla arg, på riktigt.

Men att blogga på arbetstid är inte helt OK. Så jag ska återkomma till det här senare idag.

Bloggisar (jag tänker från och med nu kalla mina läsare för bloggisar).

Jag gillar min blogg, jättemycket. Jag tycker om att skriva i den och fullständigt älskar när ni säger emot mig eller håller med mig eller vad ni nu gör när ni kommenterar, även om ni är fruktansvärt dåliga på det!

Just nu är livet lite upp och ner, otroligt mycket jobb på en ny (sen ett par veckor tillbaka) arbetsplats i en ny stad. Mycket intryck och mycket känslor och smått orolig framtid  (blir ju snart färdigutbildad till ett yrke där det inte finns några jobb!). Herregud jag är en sån otrolig dramaqueen!

Bloggen blir lidande och det är inte meningen, men det är som att dygnets timmar inte riktigt räcker till. Jag lovar, jag ska försöka bättra mig. Till helgen kommer jag hänga i Stockholm och fylla på min energidosa i form av familj, vänner och kärlek. Med det kommer det också tillkomma bloggenergi.

Tänker ej sitta här och jaga era kommentarer, men att få några fler skulle verkligen inte skada…snarare peppa mig.

Vi ses och hörs mina fina bloggisar!

Ps. Ni får ursäkta senaste tidens egobilder…bildlöst är så satans trist ds.

Ps2: Fullständigt älskar mitt lazy eye….försöker intala mig själv att det hör till min charm ds.

När jag ändå är inne på det här med yttrandefrihet ska jag passa på att uppmärksamma en artikel från DN.

Pakistanska myndigheter vill göra en slags ordcensur i folks textmeddelanden, alltså sms.

De ”olämpliga” orden ska förbjudas för att invånarna i landet ska ”skyddas”. Det är både svordomar och sexuella ord som:

Mens

Homosexuell

Kondom

Jesus Kristus

Tampong

Listan har givetvis skapat väldigt starka känslor och folk både skämtar om den och kritiserar den på bland annat Twitter.

Det känns som ett väldigt dåligt aprilskämt, det här. Folk ska väl få skriva vad fan de vill i sina sms?

- Älskling, kan inte du köpa hem tamponger, jag fick precis mens.

OJ, två förbjudna ord i ett och samma sms. Vad ska straffsatserna bli för den som bryter mot regeln? Och hur bedömer man vilket ord som är värst?

Den nya regeln skulle faktiskt ha trätt i kraft redan i måndags men tack vare alla skriverier i pressen och de starka reaktionerna har man nu väntat med det. Tack för det, och var nu så bussiga och släpp tanken med att censurera ord helt och hållet!

… att se ung ut.

Men det är en heeelt annan sak när man måste visa leg för att köpa Red Bull.

Ser jag på allvar ut som en 14-åring?!

Folk, nu har jag missat Harakat för tredje gången. Berätta!

När jag först fick en förfrågan om att skriva ett inlägg om yttrandefrihet så ploppade det upp X antal idéer om hur jag skulle skriva och om hur viktig yttrandefriheten faktiskt är. Hur yttrandefrihet är en av de viktigaste pelarna för demokrati. Att ett land är inget värt när dess befolkning inte får tycka, tänka, säga och skriva precis vad de vill.

Men så är det alldeles jättesjälvklart varför det är viktigt med yttrandefrihet. Det finns liksom inget behov att skriva folk på näsan.

Min nästa idé kändes första 3 sekunderna genial:
Jag skulle skriva ett inlägg där jag bara skulle skriva något i stil med att:

Hej, jag får inte säga vad jag tycker och tänker, därför skriver jag inget alls.

För att typ låtsas att jag lever på en plats, i ett land, där jag inte har någon yttrandefrihet.

Men ni som har hängt med här ett tag vet ju vad jag tycker om folk som håller tyst. Den största boven är aldrig aktören utan de som tyst står bredvid och ser på. Vem vill vara den där tysta tönten? Inte jag i alla fall. Att bara göra det här fina initiativet till en kort mening är dessutom att göra det jävligt lätt för sig. Och livet mina vänner, det ska inte vara lätt. Lite utmaningar behöver vi.

Till slut hamnade jag på samma plats som jag alltid gör, nämligen att analysera ordet.

Yttrandefrihet. Ordet kommer från grekiskans yttro som betyder säg vad du vill. Okej, nej det gör det inte alls. Verkligen inte, nu ljög jag för att framstå som mer bildad än vad jag faktiskt är.

Yttrandefrihet.

Smaka på det ordet, liksom artikulera ordet för dig själv. Är det inte ett väldigt snyggt ord? Ni som hängt med här ett tag vet ju om min ordfetisch.

Ytt-ran-de-FRI-het.

Just ”fri” betonar jag alltid lite extra när jag säger ordet. Jag vet inte varför, jag bara gör det. Nu tänker jag sväva lite utanför ämnet här, men har ni sett filmen ”Nyckeln till frihet”?

En av filmens bästa scener är när huvudpersonen efter X antal år i fängelse äntligen lyckas rymma från fängelset och genom avloppsröret ramlar ut i det rena vattnet, regnet faller på honom, han blir alldeles ren, skriker av glädje och sliter av sig sina kläder. När jag tänker på ordet yttrandefrihet tänker jag också på den scenen. Den friheten han känner där och då är den frihet vi har i västvärlden med vår yttrandefrihet, hela dagen, varje dag.

Yttrandefrihet. Kanske ett av de vackraste svenska orden. Nu pratar jag inte bara om bokstavskombinationen som så fint faller på tungan utan också om ordets innebörd.

Förstår ni hur otroligt värdefullt det är? Att vi får säga precis vad vi vill, när vi vill?

Diamonds are a girls best friend!

HELL NO! Freedom is my best friend! svarar jag och jag hoppas att det inte finns en enda människa där ute som inte håller med mig.

Sen finns det visserligen folk som utnyttjar det här så fantastiska i form av exempelvis reklamfilmer där ett gäng burkabeklädda kvinnor slår ned en svensk, fin, gullig pensionär.

Men samtidigt så lever jag hellre i ett land där det finns plats och utrymme även för de obildade i samhället, än i ett land där alla måste tycka som den sittande regeringen för att man annars riskerar att bli avrättad.

Sen har jag under mitt 23-åriga liv stött på väldigt många människor som är missnöjda med saker och ting, vare sig det är med sig själva eller med något i samhället men som är tysta om det. Och få saker gör mig så otroligt irriterad.

Vi lever i ett samhälle där vi får säga EXAKT vad vi vill, sen kanske våra ord inte alltid når den person vi vill ska höra de, men inte kan man vara tyst för det.

Lägg till på allt jag skrivit här ovan att jag är journalist och plötsligt förstår ni ytterligare varför yttrandefrihet är så otroligt jävla viktigt.

Folk, läsare, damer, herrar, tjejer, killar…Glöm aldrig bort värdet i det vi dagligen tar för givet. För det är det mest värdefulla vi har!

Herregud, jag har nog aldrig skrivit ett så luddigt inlägg. Och jag vet inte om jag kom fram till något vettigt här. Men summan av kardemumman: Varje gång du vill säga något men hindrar dig själv, tänk på de personer som fängslats och dödats för sin rätt att yttra sig.

———

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Ann-Charlotte Marteus som bloggar på adressen http://bloggar.expressen.se/opinionsbloggen/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Okej, nej min stafett kommer att föras vidare imorgon. När jag väl får internet så ska det strula, och ett långt inlägg tokvägrar jag att köra via mobilen.

Men den som väntar på något gott, vet ni.

Imorgon, lovar!

Mina vänner,

Amnesty har satt igång en bloggstafett. En sådan fantastisk idé.

Det hela går ut på att, sedan igår, den 20 november, fram till 10 december, ska bloggare skriva ett inlägg om yttrandefrihet och sedan passa vidare till någon annan.

Idag är det min tur, och facklan fick jag utav Johan Wirfält.

Så kom in senare idag, (jobbet börjar om nio minuter!), så ska ni få ett inlägg om en av världens vackraste och viktigaste grejer – yttrandefrihet!

Hörs amigos och amigas!

Ps. Ni vet hur jag alltid tjatar om hur oteknisk jag är. Jag har precis lärt mig det här med att länka via ord i texten. WOW, känner mig fett hi-tech sådär på morgonkvisten ds.

Hej min fina, älskade och framför allt saknade blogg. Skammen i att dagligen tänka på tusen ämnen men inte skriva till er är enorm. Till mitt försvar – jag har fortfarande inget välfungerande internet. Känns som att jag är fast i medeltiden typ. Men nu unnar jag mig en liten jobbpaus för att blogga.

Jag har funderat på en massa grejer sen sist jag skrev. Exempelvis,

- Berlusconi, vad hände där? Bra att han är borta, frågan är hur Mario Monti kommer bygga upp landets ekonomi.

- Rättegången mot Breivik har börjat. Processen är lång och otroligt smärtsam för de anhöriga. Hoppas att den bara inte blir allt för utdragen, men att han får ett värdigt straff.

- ORKAR INTE att juldekorationerna blev uppsatta för typ 10 dagar sen. Det är bara november!  STRESSEN och konsumtionshetsen är igång. Vi kan lika gärna börja sälja påskägg redan nu.

- Jag gillar verkligen inte snö och kyla och jag är glad över att vintern inte har kommit igång riktigt än. Men folk, det är november, det ska vara snö nu. Var det någon som sa växthuseffekt?

- Occupy Wall Street, vilken jävla grej!

Sist men inte minst. Har ni hört låten Tystas ner med Stress, Adam tensta, Aleks, Dida och Eboi?

Om inte: http://www.youtube.com/watch?v=bRfs8UZsD_k

Lyssna! Inte bara för att Aleks har en av Sveriges bästa soulröster utan för att texten är rätt fet.

Nu är jag inte här för att lobba Stress & Co. utan för att skriva om hur besynnerlig situationen kring den här låten är.

Det är alltså en låt som tar upp det faktum att SD nu sitter i Sveriges riksdag. I låten kan vi bland annat höra denna mening ”nu när nazister sitter i vår egen riksdag”.

När låten häromveckan spelades i P3′s Musikguiden dröjde det inte länge innan anmälningarna började trilla in.

Ett flertal personer från SD har reagerat starkt på låten och Jimmy Åkessons pressekreterare Linn Bylund går ut med detta fina uttalande:

”Problemet är ju inte i första hand att det är tillåtet att uttrycka sig okunnigt, ovärdigt och korkat, utan att vi själva ska vara med och finansiera att skräpet sänds!”

OJ, så när Muhammedkarikatyrerna publicerades, förespråkar vi tryck- och pressfrihet. Men när det gäller musik som kritiserar SD är det plötsligt ”skräp” vi finansierar?

Dessutom, vadå ”problemet är inte i första hand”. Är det ett problem i andra hand? Är det alltså ett problem att artisterna yttrar sig?

Och ska vi verkligen snacka ”okunnigt, korkat och ovärdigt” när det var din egen kollega Margareta Sandstedt som så fint förklarade att 400.000 euro motsvarar 40.000 miljarder svenska kronor?

Linn, så dumt uttalat av dig.

Ett av mina favorituttalanden är denna:

”Obehagliga gossar med fruktansvärt ordförråd. Vissa av orden kan jag inte ens med att skriva än mindre pratsjunga”

Sagd av Hanna Wigh, som är med i SD-kvinnors styrelse.

Jaa, den där Adam Tensta är sannerligen en obehaglig gosse. Men när Kent Ekeroth, riksdagsledamot från SD säger att ”Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige” är han inte alls en obehaglig och dessutom jävligt skrämmande man, eller?

Hej bloggen!

Har ni saknat mig?

Är fortfarande internetlös men det är förhoppningsvis löst nästa vecka. Då jävlar ska jag ta igen

Att bo i en småstad är sjukt mysigt men det är inte så lätt när man är stockholmare. Har gjort bort mig X antal gånger redan, bl.a genom att fråga när sista tunnelbanan går…..i en stad där det inte existerar annat än buss och cykel. Men jag stormtrivs ändå!

Jaja nog om det.

Hej med er!

Vänner,

jag befinner mig mitt i en flytt just nu, därav dålig uppdatering de senaste dagarna och en kort (förhoppningsvis) period framöver.

Jag lämnar huvudstaden i ett par månader nu men jag kommer finnas tillgänglig på bloggen i den mån jag kan ändå!

Ses och hörs när vi ses och hörs helt enkelt!

”Det här har fullständigt nedmonterat det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern.”

- Urban Ahlin,
Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson, talar om det faktum att Sverige röstade nej till ett palestinskt medlemskap i UNESCO

Minns ni när jag skrev ett inlägg om att Palestina tänkte ansöka om medlemskap i FN?

- Det går sådär, det är en lång process förstår ni.

Vad som däremot är ett positivt steg är att Palestina igår fick ett fullt medlemskap i FN’s kulturella organ UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).

Det här kan man säga är första steget mot ett medlemskap även i FN. Det är också det första FN-organ som Palestina får ett medlemskap i.

Av 194 länder var det hela 107 som röstade för och bara 14 som röstade emot. Alltså långt över hälften av alla medlemsländer röstade för. Wow, det är rätt mäktigt. Och vad som gör det hela ännu mäktigare är att det är stora länder som Kina, Brasilien, Frankrike och Indien som röstat för.

Ni kan ju gissa vilka länder som var emot; USA, Tyskland och tyvärr, och detta tyvärr säger jag med stor sorg mina vänner, även Sverige.

Den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas tog en väldig risk när han ansökte om ett fullvärdigt medlemskap i FN. Medlemskapet i UNESCO skulle jag vilja påstå visar att Mahmoud Abbas gjorde helt rätt när han ansökte om att ”få vara med” i FN.

Nu kommer Palestina förmodligen ansöka om medlemskap i andra FN-organ såsom Världshälsoorganisationen och Världshandelsorganisationen. Jag önskar de all framgång även med de ansökningarnna, det är inte mer än rätt att de får in en fot även där!

Men precis som med all politik finns det även här lite konstigheter.

USA hotar i och med detta medlemskap att dra tillbaka sitt ekonomiska stöd till UNESCO.

Varför kan man fråga sig.
Svaret är så otroligt skevt att jag blir förvirrad. Det finns tydligen en lag som förbjuder USA att finansiera FN-organ som erkänner Palestina. Seriöst, hur jävla stört är inte det? Att det finns en lag. Jag hittar tyvärr inte varifrån denna lag kommer eller vem som har bestämt den (måste jobba vidare på den frågan) men det är ju helt absurt.

Jag önskar att USA var ett sketet litet land vars bidrag inte gjorde någon större skillnad. Tyvärr ser verkligheten inte ut på det viset. USA står istället för 22 % av UNESCO’s budget och har kan därmed påverka UNESCO’s ekonomi i högre grad än jag önskar att de kunde.

Men det spelar ingen roll om USA beslutar sig för att dra sig ur. Skillnaden blir att UNESCO får in betydligt mindre pengar, men det ändrar inte det faktum att Palestina nu är fullvärdiga medlemmar i organisationen. Och hey, låt oss nu inte vara dumma, USA’s ekonomi är inte på topp om vi säger så. Lär väl inte dröja länge innan någon annan stormakt, typ Kina, tar USA’s roll som största bidragsgivare.

Med det sagt. Länge leve Palestina, och nu håller vi tummarna för medlemskap även i FN’s andra organ!

Bild: SvD.se / http://www.svd.se/nyheter/utrikes/palestina-blir-medlem-av-unesco_6597520.svd

Såg en kille som hade tatuerat A.C.A.B. i nacken.

Ha ha haa, snälla tillåt mig att skratta i 2 minuter till.

Jävla tönt hahah

När jag som 15-åring skulle välja gymnasieskola var pressen enorm och vi ska inte ens tala om den ångest som fint packeterat medföljde den där pressen.

Att det finns fördomar mot skolor i förorterna stämmer. Jag minns att jag frågade Tensta gymnasiums representant på gymnasiemässan om det var mycket ”bråk och sånt”. Fördomar finns tyvärr inom oss alla men efter lite velande beslutade jag mig ändå för att skriva in Tensta som förstaval. Strax därefter kom Norra Real, Kungsholmen, Blackeberg och Östra Real.

Från att ha växt upp i ett område med knappt några invandrare, från att ha varit den enda med utländsk bakgrund inte bara i min klass men också typ den enda på hela skolan valde jag ändå att tacka ja till min antagning till den naturvetenskapliga linjen med forskningsinriktning.

Ni kan säkert förstå att det höjdes både ett och annat ögonbryn  när folk i min omgivning fick veta att jag, trots att jag haft höga betyg, valde att varje dag åka en hel timme till skolan- Tensta, och en hel timme tillbaka – till Bromma.

Anledningarna till att jag valde Tensta gymnasium var många, alldeles för många för att sitta att radda upp här, men mitt främsta skäl var för att jag helt enkelt tyckte att det var en bra skola. Och det var det, på många plan. Jag älskade att gå där. Mina lärare var asbra, mina vänner var coola, lektionerna var lärorika och vi ska inte ens gå in på lunchen, den var grym!

Men.

Jag, liksom de flesta i min klass märkte nog väldigt tidigt att vi var betydligt mer prioriterade än många andra elever på skolan. Jag gick NV-forskning, skolans svåraste linje. Det här var linjen för de ”smarta”, de med de högsta kraven, de som var ”duktigast”. Vi var på något konstigt sätt skolans stolthet. Jag önskar jag kunde beskriva det på ett bättre och mer konkret sätt, men det kan jag faktiskt inte. Det var bara en slags känsla som förmedlades.

Jag minns att jag under min första månad pratade med några tjejer som gick samhällslinjen och när jag frågade de varför de valt Tensta fick jag det här till svar:

Vi kom inte in nån annanstans.

Det där skulle inte bli första gången jag hörde det svaret och inte heller sista gången. Och tyvärr tycker jag att den inställningen spred sig från eleverna till lärarna. Som att många av samhälls/handelslärarna också tänkte så om sina elever, att liksom ”äsche, de här kom inte in någonstans, de är dåliga och skiter i vilket, så varför ska jag lägga ned energi?”

Jag ska absolut inte säga att alla lärare var så, jag hade inte de flesta. Jag såg väldigt sällan andra elever än just de som läste natur. Men av de lärare från de andra linjerna man hade så hade tyvärr många en sådan mentalitet gentemot eleverna. Och det är när lärarna ger upp hoppet om eleverna som även många av eleverna ger upp hoppet om sig själva.

Självklart finns och fanns även då elever som läste annat än naturlinjen som var riktiga guldkorn, duktiga och smarta. Förutom ”guldkornen” fanns givetvis (!) även vanliga ungdomar med normala ambitioner. Majoriteten av studenterna i Tensta gymnasium skulle jag vilja påstå var av det slaget, alltså fullkomligt genomsnitt, varken bättre eller sämre än någon annan på någon annan skola. Men det fanns även en hel del som bara sket i allt. Och vi lever i en värld där det det negativa syns och hörs betydligt högre än det positiva. Så oavsett om de flesta från min skola var bra, så är det just de elever och lärare som tappat hoppet som syns mest.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med den här texten. Men jag tycker att det Hasan skriver stämmer bra. Man ska inte ha fördomar gentemot dessa skolor bara för att de ligger i en förort, för ofta är de betydligt bättre än man tror. Som sagt, jag älskade Tensta gymnasium och 2 timmars pendlande varje dag var värt det (oftast).

Men det är också viktigt att inte försöka glorifiera något som inte är värd den glorifieringen, eller hylla något som inte är särskilt hyllningsbart.

Whoaaahh, har ni läst senaste artikeln?

Om inte, så gör det:

http://debatt.megafonen.com/2011/10/var-rattvisa-mot-forortens-gymnasieskolor/

Hassan Alavi skriver om fördomar som finns gentemot gymnasieskolor i förorten och har genast fått ett gäng kommentarer.

Bra ämnesval Hasan!

Mina tre gymnasieår spenderades i Tensta och jag fullständigt avskydde vissa grejer men fullständigt älskade minst lika många grejer. Men tycka och tänka till Om Hasans artikel, det tänker jag göra imorn för nu väntar lite andra godsaker, läs plugg. Ni vet, läxorna blir genast mycket roligare när man försöker tänka positivt, ”godsaker”.

Nu lät jag som en tantlärare som försöker peppa sina elever till att göra världens tråkigaste uppgift. Jaja, så går det ibland.

Hörs imorgon!

Har idag för 76584e gången i mitt liv fått en kommentar i den här stilen:

”Ni iranier blir svenska så snabbt. Ni anpassar er efter Sverige så lätt.”

Och av de 76584 gånger jag har fått höra det så har personen som sagt det till mig kanske max tre gånger sagt det som något positivt. Alla andra som lagt en sådan kommentar har sagt det som att det är något jättedåligt.

Kan inte ni börja interagera med mig nu, är det inte dags att ni börjar diskutera med mig?

Så snälla, ta bladet från munnen och diskutera det här med mig, för jag undrar så!

Mina frågor är:

1. Varför är det negativt att jag är anpassad efter det land jag är född i, bor i och planerar att bo resten av mitt liv i? Vad är det dåliga i det liksom, hur kan det ens vara något dåligt?

2. Varför stör det folk att jag är ”svennig” som de så fint kallar mig? Varför blir folk provocerade av att iranier ”anpassar sig så lätt”?

3. Varför tror folk att man har glömt bort sitt ursprung, kultur och språk för att man pratar klinisk ren svenska och har många etniska svenskar i sin umgängeskrets?

Att jag firar jul, äter sill och potatis, älskar glögg, svensk sommar och går på kräftskivor behöver inte per automatik betyda att jag inte firar Charshambesoori (persiska nyåret), inte gillar zereshk polo (persisk maträtt), dricker dough (persisk dryck) eller gärna tittar på film till en stor skål med adjil (persiska ‘surprise liksom’, snacks).

Att jag gör allt det där ”svenska” betyder inte heller att jag inte pratar flytande persiska (läser, skriver och talar det asbra), eller inte kan något om det land vars kultur och språk jag stolt bär med mig vart jag än går.

Men det ska inte heller spela någon roll om jag är värsta hi-tech-iraniern som kan ALLT som finns att kunna om Iran eller bara usel och inte ens vet om Iran stavas med ett eller två n.

Den stora frågan är  varför man inte ska anpassa sig efter det land man bor i och är det verkligen så jävla konstigt att man är ”försvenskad” när man är född här och förmodligen kommer ta sitt sista andetag här också?

Kom igen nu, ta den här diskussionen med mig.

// Den nationslöse världsmedborgaren Forough

Ps. Det kommer komma ett längre och betydligt bättre inlägg om det här ämnet i framtiden. Lovar! ds.

Så mycket jag vill ta upp med er. Så mycket jag vill diskutera kring.

Samtidigt.

Så mycket migrän. Så mycket trötthet i min kropp efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skola och jobb senaste dagarna.

Jobbar hela dagen imorgon med och måste verkligen plugga när jag kommer hem på kvällen.

Övermorgon, mina vänner. Då är jag människa igen.

Ps. Kan inte någon berätta för mig om Harakat var bra ikväll? ds.

Jag sitter och bläddrar på nyhetssidorna på nätet. Jag vill veta hur läget är i Turkiet efter gårdagens skalv. Scrollar och scrollar. Antar att jag varit blind för det uppenbara och bläddrar tillbaka upp.

Nej jag ser fortfarande inget om Turkiet. Scrollar ned igen, lite längre ned än för bara ett par sekunder sedan. Och där, väldigt långt ned på sidan står det att drygt 286 personer omkommit hittills.

Går till nästa nyhetssida och samma sak där. De där turkarna är tydligen inte särskilt prioriterade i svenska medier.

Känner sorg och medlidande för de drabbade, de som har förlorat syskon, föräldrar, barn, vänner.

Känner samtidigt att det är jävligt skevt att:
”Se upp för lightfällorna”, ”Nya Tin-Tinfilmen”, ”Nu säljer Persbrandt lyxstugan – för gård” och  ”10 partyväskor – för höstfesten” är rubriker som går före ”Desperata rop från rasmassorna”

Plötsligt vet jag precis varför jag ska bli journalist.

Ja, att r&b-artisten Aaliyah omkom i en tragisk flygolycka är verkligen en av rockvärldens med omtalade dödsfall.

Way to go Aftonbladet.se där jag även kapat bilden.

Stadsbiblioteket, igår:

Mamma med två döttrar, typ 4 respektive 5 år. Mamman tittar på mig och vänder sig sedan mot barnen.

Mamman: Titta, när ni blir stora ska ni också plugga. Sen ska ni komma till biblioteket och göra era läxor.

Dotter, 5 år: Jag kommer bara göra mina läxor om du och pappa köper en Mac Book Air till mig.

Dotter, 4 år: Jag också. BARA Mac Book Air.

Rädd.

Ghaddafi, världens kanske mest omtalade man i dagsläget. Ändå vet jag inte hur jag ska stava hans namn. En och samma tidning kan ha flera olika stavningar. Men jag håller mig till mitt sätt.

Då var det alltså bekräftat att diktatorn, tyrannen, mördaren, Muammar Ghaddafi är död.
Grattis Libyen, grattis alla libyer, grattis alla ex-libyer, grattis alla rebeller och grattis världen!

Även om han de senaste två månaderna varit under jord så är det helt klart att ett orosmoln är borta – han kommer inte att kunna ge order och visa styrka genom att visa att han lever.

I 42 år har han styrt Libyen med en brutal järnhand och hur glad jag än känner mig för libyernas skull så är jag nog inte ens i närheten av deras glädje.

Jag ser på nyheter och i tidningar bilder på libyer och ex-libyer som firar, deras lycka är enorm. Jag blir lycklig av att se de och kan inte låta bli att längta efter den dag då jag gör samma sak för att Ahmadinejad är borta och Iran tar ett kliv närmare demokrati.

Samtidigt kan jag inte låta bli att önska att Ghaddafi inte hade dödats. Jag hade så gärna velat se honom få en dom och ett straff av den Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Att se honom bli straffad för brott mot mänskliga rättigheter hade nog gett mig betydligt mer glädje än en mobilbild där han ligger blodig.

Nu fick han dö martyrdöden med vapen i sin hand i sin födelsestad. Precis som han från första början hade sagt. Hade han däremot fått sitta i en domstol i Haag så hade han dels blivit så otroligt förminskad som person men han hade inte fått sin vilja igenom. Jag kan ju absolut inte sätta mig i hans skor men jag kan tänka mig att en domstol inte är en diktators ultimata slutdestination.

Nu fick han kämpa till sista sekund för det Libyen han trodde på. Han föddes och dog ”för sitt land”.

Och det är nu det börjar på riktigt. Revolutionen och inbördeskriget som pågått sedan februari var bara ett förspel. Det är nu Libyen måste byggas upp och bli en demokrati.

Rebellernas nationella övergångsråd, NTC, har en otroligt svår uppgift framför sig. Att Ghaddafi dödats kan vara både positivt och negativt för de. Positivt givetvis för att diktatorn är borta, den punkten behöver jag inte beskriva ytterligare för den är alldeles för självklar. Negativ, jo för att det är aldrig bra att starta upp en demokrati med våld, det är inte särskilt bra ”PR” att de behövt döda för att få sitt sagt. Inget bra första intryck om man säger så.

Frågor som NTC nu måste hantera är hur landet ska styras, vad för slags rättssystem ska de använda sig utav, vad händer med ekonomin, hur ska den balanseras? Vad händer med landets kvinnor, hur kommer revolutionen förbättra deras situation, vill man ha hjälp utifrån och i vilken grad och av vilka länder?

Det är av stor vikt också att rebellerna är unga människor, unga människor som har mycket att säga till om och som vill förändra och ha demokrati. Men unga människor innebär också brist på erfarenhet. Man vill mycket men vet lite om hur det ska gå till. Allt detta måste beaktas. NTC har alltså en av världens svåraste uppgifter på sina axlar nu. Och jag önskar de all lycka med den uppgiften. Vägen är lång och svår, men hanteras den på rätt sätt kommer Fritidsresor snart att köra reklam för all-inclusiveresor till Tripoli.

Med det sagt vill jag än en gång gratulera alla libyer, rebeller, ex-libyer och världen.Eran glädje är våran glädje, eran lycka är våran lycka!

Vi är ett steg närmare en bättre värld hoppas jag. Nu ser vi till att Libyen byggs upp på ett rättvist och demokratiskt vis. Vad Libyen dessutom har som ett extra plus i kanten är just deras oljetillgångar. De har en stark exportvara som kan dra in pengar till ett återuppbyggande. De pengarna måste bara fördelas rättvist och användas på rätt sätt.

Viva la revolucion!

Bild: Expressen.se

Åh jag vill så gärna skriva vad jag tycker och tänker gällande Ghaddafi just nu.

Men, jag tror jag väntar med det tills det är 100 % bekräftat att det faktiskt är han på den enda bild som florerar på nätet.

Hade det inte varit för att jag är fullständigt inkapabel till att göra något tekniskt hade jag varit jättehi-tech nu och bäddat in en liten tv-ruta så att ni hade kunnat se på den här dokumentären direkt här på sidan.

Men nu är jag som sagt dålig på sånt så jag lägger bara in länken:

http://svtplay.se/v/2561740/dox/give_up_tomorrow?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2568681/sb,p129798,1,f,-1

Give Up Tomorrow är en dokumentär om ett korrupt rättssystem i det annars så fina landet Filippinerna.
En dokumentär om Fransisco Juan ”Paco” Larrañaga som blir fängslad och får en dödsdom för mord och våldtäkt på två systrar. Grejen är bara den, Paco har ett 30-tal klasskamrater som kan med bland annat foton från morddagen bevisa att han inte ens var i samma stad, som de två offrena den dag och tidpunkt som de mördades.

Se den!

Kom att tänka på ett samtal jag hade med en kvinna för något år sedan.

Äldre kvinna: Men måste du alltid tycka till så mycket om allting? Du som är så söt.

Jag: Fast nu förstår jag inte…ska jag inte tycka till om saker och ting för att jag är söt?

Äldre kvinnan: Ja men du förstår hur jag menar!

Jag: Så om jag hade varit ful, hade jag fått ha hur mycket åsikter som helst?!

Äldre kvinnan: Nej men du förstår ju hur jag menar, det är bara synd på en så söt tjej som du är.

Jag: Fast jag förstår verkligen inte alls vad du menar, utveckla!

Äldre kvinnan: Ja men du ser, nu måste du ha en åsikt kring vad jag precis sa. Sluta upp med det!

Jag: Om jag hade varit en snygg kille med åsikter, hade det varit mer okej för dig?

Äldre kvinnan: Sluta genast upp med att ifrågasätta sa jag!

Kan inte vara lätt att vara hennes barn.

…Nej alltså förvänta er inget långt inlägg om det här.

”Min ring är jättefin, alla blev imponerade”

Jag orkar inte ens.

I helgen, eller ja, söndag till idag har jag jobbat på Dn’s författarkryssning. Förutom att jobba så har jag även fått möjlighet att lyssna på alla författare. Alltså här snackar vi ren lycka för mig.

Jag är en bokmal och fullständigt älskar att läsa. Minns ni biblioteket odjuret i Skönheten och Odjuret hade? Det där är min dröm och har varit sedan jag såg filmen allra första gången.  Hursom nog om mig och in på kryssningen.

FANTASTISKA författare! Alltså det finns inget jag beundrar så mycket som författare. Herregud att med sin fantasi dra in mig i en helt annan värld.

Åh jag blev så inspirerad av att sitta och lyssna på de och jag skrev ju tidigare att jag grät. Ja, precis så töntig är jag. Jag blev så otroligt berörd av vissa grejer.

Först: Henning Mankell pratar om sin senaste bok men också lite om den värld vi lever i. Jag blev ju fullständigt star struck när jag tittade på den mannen. Sedan frågade han mig vad mitt namn betydde  när jag presenterade mig och då blev jag alldeles fnittrig. Henning Mankell frågade mig om mitt namn.

Så när han sitter och berättar om att människan kommer dö utan berättelser så blev jag så rörd. Här snackar vi passion för sin sysselsättning men inte bara passion utan för att det är så otroligt sant! Så då kom de första tårarna. TÖNT stämplat i pannan liksom.

Sen: jag sitter och lyssnar på Bengt Ohlsson och rätt vad det är får vi veta att han är nominerad till Augustpriset. Och då grät jag för andra gången. Förstå den tid och själ man lägger ned på att skriva en bok och så kan den bli vald till årets bästa svenska bok. Alltså den glädjen. Och ett sådant pris, här snackar vi alltså inte om någon töntig Big Brother-vinnare. Utan för att man skriver så jävla bra. Fast här satt alla och var stolta och Bengt Ohlsson höll tillbaka tårarna själv så då är det inte mer än rätt att jag gråter en skvätt.

Den tredje händelsen: okej här grät jag faktiskt inte, men hade gott och väl kunnat. Det som hindrade mig var att jag kände mig lite fjantig. Såhär:

När jag var tolv år så läste jag en bok. En bok som är så välskriven, så verklig, så brutal och fullständigt jätteolämplig för en tolvåring att läsa. Men så har jag alltid haft ett sjuktligt intresse för hemska böcker.

Den här boken heter Rosario är död och har påverkat mig något så otroligt mycket. Jag får ont i hjärtat bara av att tänka på den. Tusentals böcker senare säger jag fortfarande att det här är den bästa boken jag någonsin läst. Men tror ni jag kom ihåg vem författaren var? Jag läste den när jag var tolv år liksom.

Sen får jag veta på plats att Jaså jahaaaa, författaren är alltså Majgull Axelsson som sitter här bredvid mig. Självklart hade jag ingen aning. Alltså här snackar vi höjden av pinsamhet.

Så sa jag det till henne och förklarade hur genant det är jag faktiskt inte visste men att hennes bok är det bästa jag någonsin läst och så signerade hon lite böcker jag hade köpt och då ville jag bara gråta. Det här är alltså en sådan bok som fick mig att tänka att JAG MÅSTE BLI JOURNALIST.

Ja, nu ser jag att det här blev ju ett väldigt luddigt inlägg. Men jag var bara tvungen att dela med mig lite. LÄS DEN!

Så från den ena författarträffen till den andra, för visst kommer ni till tensta bibliotek imorgon?

Mitt nästa inlägg kommer att handla om författarkryssningen jag jobbat med senaste dygnet. 24 timmar på en båt med massa asballa författare, intressanta föreläsningar och lite tårar, blödig som jag är.

Men mer om det i nästa inlägg för nu är jag så slutkörd i huvudet efter att ha sovit alldeles för lite inatt (dela rum med sin bästis = väldigt lite sömn – väldigt mycket prat) + att jag måste plugga. Avlider lite av tanken på att sätta mig och opponera på en text nu.

Rosa bandet, vilken grej va?

Vaaaarenda oktober blir hela Sverige ett enda jätterosa land. Globen lyser rosa, apoteken säljer rosa ansiktsvatten, bilaffärer säljer rosa bilmuffar, godisbilarna ni vet, blir till ”rosa rattar”, på Stadium såg jag idag träningskläder med ett rosa band på, rosa pennor i kassorna, rosa pincetter… Allt blir bara ett enda jävla rosa fluff, herregud kan man säga rosa fler gånger liksom?

Och sen har vi självklart själva huvudpersonen – Det Rosa Bandet som varje år designas av någon ny.

Kvinnor! Ta på era bröst. Kläm och känn! Jag kan inte understryka nog hur viktigt det är.

Men köper jag rosa bandet eller någon av dess 56748315643873 miljarder underprodukter? NEJ, inte en chans i världen att jag gör.

Snälla rara, rosa bandet har blivit till en enda kommersiell bluff. Typ ”Hej köp den här tröjan för 599 kronor så går 2 % till bröstcancerfonden”.

Alltså, de där 2 procenten motsvarar 11.98 kronor, det vill säga tolv (!) kronor. Jag känner att jag mycket hellre skänker 100 kronor till bröstcancerfonden direkt än att ge butiken 589 kronor. Det är ju så jävla töntigt. Allt blir rosa och ändå går inte ens halva summan av det jag köper till gott ändamål utan butikerna framstår som snälla och givmilda när de egentligen bara tjänar massa pengar på mig.

Det är ju hur bra publicitet som helst för en butik när de donerar och skänker pengar. Massa fin PR om hur de under hela oktober skänker si och så många procent till bröstcancerfonden. Lame!

Vill ni hjälpa forskningen så skänk då hellre en hundring eller mer till bröstcancerfonden direkt. Strunta i alla skitprodukter som gynnar företagen och butikerna!

I vanliga fall hade jag lagt in en bild på ett rosa band, men jag vill inte göra mer reklam för den än vad jag redan gjort genom att skriva ordet rosa typ hundra gånger i detta inlägg.

att jag blir lite dum i huvudet av att man inte kan se de stora bilderna jag laddar upp på bloggen om man inte klickar på inlägget.

Juste…mitt föregående inlägg jag skrev skulle inte bara handla om ätstörningar, komplex och min irritation. Jag skulle föra in ämnet på det här:

Författarträff med Arkan Asaad i Tensta bibliotek nu på tisdag 18/10 kl. 18.00.

Nu har Arkan Asaad alltså inte ätstörningar av något slag, så jag inte blir anmäld för förtal här. Utan, han har skrivit en bok om hederskultur och tvångsgifte av killar. Det ni, hur intressant är inte det?

Att bli bortgift är väldigt tragiskt och jag skulle inte ens önska min värsta fiende att behöva gifta sig och skaffa barn med en man som hon inte älskar. Men det här, precis som med ätstörningar är ju inget bara tjejer blir utsatta för. Det finns även killar som blir bortgifta.

Tensta bibliotek nu på tidag alltså…Be there or be fyrkant!

Hejhejhejhej!

Kör på med massa ”hej” idag för att kompensera för de dagar jag inte skriver. Jag har ju sagt tidigare att jag har haft mycket plugg på sistone, vad är det för slags plugg som hållit mig sysselsatt kan man ju fråga sig och här har ni det fantastiska svaret.

Jag håller på och skriver lite artiklar och reportage gällande att ätstörningar har ökat bland killar, vad killar har för skönhetsideal och komplex. Mucho intressant om jag får säga det själv. Så jag har hängt med allt ifrån experter och psykologer till tonårspojkar som lider av bulimi de senaste veckorna.

Jag valde att fokusera på det här ämnet för att det finns en sak som stör mig. Det stör mig så mycket att jag inte ens är rolig att diskutera med för jag blir typ arg och provocerad bara av att prata om det. Men så här tycker jag:

Det är givetvis jättebra och framför allt jätteviktigt att vi pratar om att tjejer påverkas av tidningsomslag, modeller, supersmala skyltdockor och allt vad vi nu kan tänkas påverkas av. Det är jättebra att det pratas mycket om att tjejer mår dåligt, bantar, hetsäter, skär sig, har komplex, påverkas av skeva skönhetsideal. Att vi pratar om det mycket och försöker få unga tjejer att må bra är superbra och skitviktigt.

Men.

Varför finns inte samma diskussion när det kommer till killarna och männen i vårt samhälle? VEM säger att killar inte påverkas av att se en trimmad och snygg kille på affischer vid bussen eller reklam i tidningen?

Nej, det är inte lika många killar som har ätstörningar som tjejer. Men det finns fortfarande många killar där ute som mår dåligt av att se sig själva i spegeln vare sig det handlar om att de tycker att de är för håriga, för tjocka, för smala, för korta etc. Och varför är komplex, ätstörningar och killars skönhetsideal tabu och pinsamt att prata om?

Varför blir jag arg av det här är ytterligare en fråga man kan ställa sig. Joo för att det konstant pratas om att samhället ska vara jämställt, lika för båda (alla) oavsett kön.

Men på något sätt glöms killarna bort i den här diskussionen. Fan, ska vi tjata om jämställdhet så ska det väl gälla allt och alla? Inte konstant detta tjat om att kvinnor tjänar mindre än män. Det finns ju faktiskt så extremt många fler ämnen att kräva jämställdhet i. Killars ohälsa hör definitivt till ett sådant ämne.

Så vad kan man göra för att få bort den här skamstämpeln från killars komplex och ideal? Och vad ska vi göra för att fler killar ska våga prata om det?

Ååååkej!

Jag förstår att jag inte är på toppen av min bloggkarriär just nu. Skyller på lite olika saker: extremt mycket skola just nu + extremt mycket jobb + liiiite lathet men framför allt – det har inte hänt så mycket att debattera kring de senaste dagarna och det här är ju trots allt en debattblogg.

Eller kanske så här, det händer alltid olika saker och händelser som man kan diskutera och vi är många som har en åsikt om det mesta. Men den åsikten måste ju vara någorlunda vettig för att publiceras, är ni med på hur jag menar?

Med det sagt vill jag ha er hjälp. Finns det något ni vill att jag skriver om eller om ni har tips som jag kan använda mig av de dagar då mitt liv består av 6 timmar jobb och 7 timmar plugg o min hjärna inte har någon inspiration när jag kommer hem? HIT ME!

Så. Där får min ursäkt räcka. Nu vill jag prata om något helt annat. Dagens Harakat.

Mattias Gardell, professor inom religionshistoria höll en fantastisk föreläsning om islamofobi, som även är titeln på en av hans böcker. Inte nog med att ämnet i sig är så sjukt intressant men Gardell är en sådan otrolig talare att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv när jag sitter och lyssnar på honom. Man vill liksom att han aldrig slutar prata.

Han är så jävla cool. Ni hör, jag är typ helt euforisk. Och vet ni varför han är så bra som han faktiskt är? Inte bara för att han är grym talare som brinner för sitt ämne utan för att han är så påläst. Han ger dig all fakta, svart på vitt. Han står inte bara där och säger vad han tycker utan han säger vad han tycker baserat på ren information.

Ni som var där vet vad jag pratar om. Ni som inte var där, shit vilken grej ni missade. Vilken människa!

Ps. För att kunna kommentera måste ni klicka på rubriken där uppe, om det finns någon själ där ute som vill göra det

Hej hopp!

Vet ni varför jag har varit så off på bloggen ett par dagar? Ni minns när jag skrev att jag inte har någon som helst disciplin när det kommer till att plugga när jag har gott om tid?

Mina fingrar har inhalerat lite anabola stereoider så de senaste dygnen har jag varit skrämmande hurtig och bara skrivit och skrivit och skrivit.  Snart är jag klar och ska unna mig en fantastisk helg, förmodligen med alldeles för hög musik på ett dansgolv.

Innan jag återgår till pluggandet ska jag tipsa er om den senaste debattartikeln på sidan. En väldigt intressant artikel som ni alla borde läsa:

http://debatt.megafonen.com/2011/10/ungdomar-belonas-for-sitt-destruktiva-beteende/

Så läs nu och ha en grym helg!

Antar att jag inte var den enda personen som såg Lilla Al-Fadji Show igår. Jag älskade serien som gick en gång i tiden och trodde att showen skulle vara fett rolig…tyvärr kändes den lite beige. Men hey, det blir säkert bättre nästa vecka.

Jag gillar dessutom Mona Sahlin så det skulle bli kul att se henne bjuda på sig själv. Men hon sade något som jag tänkt en del på.

När ”Laf” frågade henne vad hon är rädd för svarade hon spindlar och Jimmy Åkesson och publiken applåderade högt och nöjt.

Alltså, det svaret…..jag vet inte, jag är fan lite tveksam till det. Är man verkligen rädd för Åkesson?
Åkesson är en tönt med alldeles för många livvakter. En tönt som sitter i våran rikdag för att han vågar prata om något många politiker i vårt land inte vågat nämna. Sverigedemokraterna har riksdagsmakt för att alla partier, kanaler, tidningar i flera år har försökt att inte nämna de, som om de skulle försvinna för att vi inte pratar om de. De har liksom glidit in i riksdagen på sympatiröster.

Ja, bland de som röstade in de finns det givetvis rasister, smygrassar och lite annat obildat folk som tror att de problem som finns i landet beror på att vissa av oss har svart hår och inte äter fläsk. Men de där sympatiröstarna är rätt många ändå..och sympati mina vänner, det håller inte i längden!

Jag är rädd för vad Jimmy Åkessons parti representerar. Men Åkesson i sig…det vettefaen. Som sagt, en tönt.
Är man verkligen rädd för osäkra småpojkar?

I SvD Brännpunkt hade igår fem polisassistenter gått ihop och skrivit en artikel om att de är missnöjda med sina låga löner, att de är UMF – Underbetalda, Missnöjda och Förbannade.

Artikeln hittar ni här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/inte-rimligt-att-poliser-har-sa-lag-lon_6519978.svd

Det är faktiskt väldigt illa. Det här är människor som varje gång de går till jobbet är beredda på att det värsta kan hända och det är en rätt obehaglig känsla om man tänker efter. Nu kommer det finnas människor som läser det här och tänker: Ja men i Sverige händer aldrig någonting, inte som att de riskerar livet ändå.

Nej, Sverige är förvisso inte ett land där alla poliser dagligen har en nära-dödenupplevelse. Men terrorattacken i USA 2001 hände bara en gång, likaså polismorden i Malexander. Det ska inte behöva hända något livsfarligt varje dag, men det ändrar inte det faktum att det kan hända, närsom helst.

Hur många bibliotekarier, lärare, städare, redaktörer, ingenjörer, forskare, you name it går dagligen till jobbet och sätter på sig en skyddsväst under sina kläder ifall att det där som inte får hända faktiskt händer?

Och det handlar inte om några pengakåta direktörer som tycker att deras lön på 75.000 i månaden inte är tillräcklig. Poliser tjänar idag i Sverige drygt 17.000 efter skatt. Lägg lite hyra, mat, räkningar och familj på det så är pengarna borta utan att man ens kan lägga undan en hundring i månaden. 17.000 med risken att dö. Ovärt!

Polisens jobb går ut på att skydda resterande människor i det här landet, det är jävligt kreddigt ändå. De förtjänar medaljer bara för att de faktiskt valt att ha ett jobb som handlar om att bry sig om andra människor med risk för deras eget liv.

Sen visst, jag förstår att det finns folk där ute som blivit utsatta för polisvåld. Ja, det finns idiotpoliser, absolut! Det finns idioter inom alla yrkesgrupper. Spelar ingen roll om man är läkare, journalist, försäljare, kontorsnisse etc. etc. Idioter finns det gott om, överallt! Men man kan dra alla poliser över en kam precis lika mycket som jag kan påstå att H&M är skit för att en kvinna i kassan en gång var otrevlig när jag handlade där.

Ni hajar vad jag menar.

Imorgon är det en manifestation i Stockholm, Göteborg och andra städer i Sverige (vet inte vilka exakt). Sätter in en uppdatering på tid och plats när jag vet.

Jag vet att jag i alla fall ska försöka gå.

Bild: snodd från Svd Brännpunkt, länk finns högt upp.

Hej blöggen!

Jag har vart på biblioteket varje dag senaste veckan och pluggat. Det går dock inte bra alls. Anledningen?

- Jag har hela sju dagar kvar innan deadline…alltså det här med att skriva inlämningar i lugn och ro är inte min grej, tydligen.

Jag arbetar bra under press, det vet jag. Men det här är ju löjligt. Jag måste skriva lite olika arbeten och har 20.000 tecken på mig…jag är efter 8 dagar på tecken 2.226.

Tummen upp för min fantastiska förmåga att jobba! Till mitt försvar har jag faktiskt skrivit och pluggat lite annat, så helt efterbliven är jag inte.

24 timmar innan deadline kommer jag att skriva resterande 17.800 tecken och förbanna mig själv för att jag inte använt all den tid jag faktiskt haft på mig. Jag kan knappast vara ensam om att plugga bäst under press, varför är det så? Kan inte någon därute säga att den också jobbar så, så jag slipper känna mig så usel?

Nu sitter jag på biblioteket och posar som jag vore fjorton år för att langa ett inlägg med bilder. Tjejen bredvid mig tittar snett på mig så nu får det räcka med posandet.

Hej med er! // fjortisdebattbloggaren!

Märks det att jag är ovan posare?

I januari blir jag färdigutbildad.

Jag är väldigt ambivalent inför det. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Glädjen över att jag aldrig någonsin mer behöver tentaplugga går inte att beskriva. Samtidigt är studerandet en otrolig trygghet. Man vet liksom vad man gör av sina dagar och man har en säker titel, man är en ”student”. Jag har gått i skolan sedan jag var 7 år och som 23-åring är jag fortfarande inte klar. Att vara student hör liksom till min identitet.

Ända sedan jag började den journalistutbildning jag går på nu har jag också vetat att jag har gett mig in i en hård bransch. Vassa armbågar är bara förnamnet. Jag har dock alltid trott på mig själv och vetat att allt är möjligt så länge jag kämpar för det. Och det är så den här branschen funkar. Har du inte viljan kommer du inte långt om det inte är som så att din mamma är typ chef på en stor tidning.

Jag är väldigt realistisk också. Jag vet att jag inte kommer få mitt drömjobb direkt, kanske inte ens de närmaste åren. Jag måste börja någonstans, kanske på en tråkig skittidning eller typ lokaltidningen i Haparanda eller någon annan ministad och det gör mig faktiskt ingenting. För jag måste helt enkelt börja någonstans och vips så kommer jag att stå där en dag med drömjobbet i handen och dessutom vara jävligt bra på det tack vare X antal på lokaltidningen i Jukkasjärvi eller något liknande.

Men för första gången i mitt liv är jag faktiskt orolig för min framtid. Ni som har hängt med i de senaste dagarnas nyhetshändelser har sett att allt fler tidningar håller på och skär ned på sin personal. Ja, nästan alla större tidningar i Sverige håller i dagsläget på att dra ned på ”onödiga” kostnader.

Journalister faller tyvärr lite i den kategorin även om tidningar faktiskt är beroende av dem.

Så vad beror dessa nedskärningar på?

- Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar. Vi är gratisgenerationen som vägrar betala för något. Skulle vi betala för en tidning? Inte en chans, allt finns där gratis på nätet.

Men det gör ju också att tidningarna inte får in tillräckligt med pengar. Pengar som omvandlas till bland annat journalistlöner. Matematiken är enkel.

Men vad kommer att hända i framtiden, vart ska gratisnyheterna på nätet komma ifrån när ingen får betalt för att skriva de? Kommer (Gud förbjude) Flashback vara framtidens nyhetskälla?

För mig personligen är det inte en hög lön som lockar mig till yrket. Helt ärligt, så länge jag har råd att betala hyra, köpa mat och ta hand om eventuella barn så är jag nöjd. Kravet är att jag ska få skriva liksom.
Lyxliv med senaste och dyraste prylarna är inte min tekopp. Men det här med att ha råd att betala min hyra och mat är rätt viktigt ändå, även om jag gärna hade valt bort räkningar och sånt där trist.

Så vad tror ni kommer hända i framtiden, kommer tidningar att finnas kvar? Kommer nättidningarna att börja kosta? Vart kommer alla journalister och reportrar att ta vägen och den kanske viktigaste frågan, vart ska människor få sina nyheter ifrån?

Okej fast fett skönt att slippa hetspluggandet och ångesten inför en tenta.

Som jag har skrivit tidigare är jag en språknazist, en jävligt jobbig sådan. Sedan är jag självklart inte mer än människa och skriver fel lite här och var.

Jag skrev också i mitt första inlägg att jag älskar ord. Jag gillar att språk utvecklas och jag älskar att lära mig nya ord. När jag var yngre fick jag tipset att ta en ordbok och läsa ur på kvällarna när jag inte kunde sova för att jag då av tristess skulle somna. Ett väldigt bra tips men det slutade bara med att jag varje natt skrev upp de 5 mest intressanta ord jag hittade så att jag skulle lära mig att använda de.

Med den här kärleken till ord så växer det också fram ett hat. Jag är verkligen inte en hatisk människa och avskyr faktiskt just ordet hat. Jag förespråkar hatets motsats – kärlek, antar jag.

Men finns det något ord jag ogillar mer än ordet hat så är det ordet ”blatte”.

Spelar ingen roll om en etnisk svensk, en invandrare, en för mig okänd människa eller en nära vän använder sig av ordet för det är ett vidrigt ord oavsett.

Jag har ett flertal vänner med utländsk bakgrund som rätt ofta kallar varandra för det. Och jag ska inte leka präktig utan jag använde själv det ordet rätt flitigt förut. Jag kunde slänga ur mig saker som att ”något är blattigt” eller kalla en vän för en ”jävla blatte” fast allt i god ton givetvis.

Så varför tycker jag då att det inte är okej att använda det?

Svaret är enkelt. Blatte är ett negativt ord som ursprungligen kommer från det franska ordet blatt.

Vet ni vad blatt betyder?

- Kackerlacka.

Fint va? Att gå runt och kalla sig själv och sina medmänniskor för kackerlacka. Jag känner människor med utländsk bakgrund som säger blatte med målet att dess negativa klang ska försvinna. Liksom göra ordet accepterat i samhället och vända det till något positivt. Jag minns till exempel att tidningen Gringo (r.i.p.) skrev om hur de skulle vända det från något dåligt till något bra.

Jag förstår det resonemanget men jag håller inte med. Jag vill aldrig att det ska vara acceptabelt att kalla någon på grund av dess ursprung, etnicitet, hår-hudfärg för kackerlacka.

Många invandrare eller ungdomar i Sverige med invandrarföräldrar kallar varandra för det, precis som jag en gång i tiden gjorde. Men sen kom jag på det. En glödlampa tändes ovanför mitt huvud:

bland mina vänner med invandrarbakgrund så kallade vi varandra för det och skrattade bort det. Om en etnisk svensk däremot skulle kallat oss för det så hade det blivit hus i helvete.

Jag hade kokat, blivit förbannad och jag hade läxat upp den idiot som precis slängt ur sig ”jävla blatte” riktat mot mig.

Så varför skulle det då vara okej för min vän som är arab, turk, chilenare, grek eller vart man än kommer ifrån att kalla mig för det?

Ska deras hårfärg på något sätt rättfärdiga att de precis kallat mig för ett fult ord?

Det är lika dumt att bli kallad för blatte som det är att bli kallad hora. Ordet blatte är lika okej som svartskalle och svartskalle är ett ord som i den värld vi lever i använts i negativa sammanhang. Har ni någonsin hört någon använda sig av de två orden i positiva sammanhang?

Missförstå mig rätt här nu, jag tycker alltså inte att det är ”fult” att vara svartskalle. Däremot bär ordet en negativ klang och ton.

Så precis lika mycket som jag vill att det ska bli okej att kalla folk för idiot, hora eller dumhuvud vill jag att det ska bli okej att kalla någon för blatte. Alltså inte okej alls!

Spelar ingen roll om det är en Claes Lindman eller en Miguel Rodriguez som kallar mig eller någon annan med utländsk bakgrund för det, ordet bär på samma negativa laddning oavsett vems mun den kommer från.

HEJ!

Jag vet, uselt bloggande senaste 2 dagarna. Bättring imorgon, jag lovar. Ibland tar skolan och jobbet över ens liv och rätt vad det är så blir bloggen prio 73 på listan.

Juste, jag var på Harakat idag. Tack alla najsa människor som kom fram och sa att ni gillade bloggen. Fint!

Det här med söndag känns ju inte alltid så fett. Men den blir genast mycket bättre när man hänger med Megafonen Debatt-folket. Av någon anledning pratade vi om bästa sättet att tortera någon på innan vi alla insåg att samtalet hade spårat.

Folk!

Om två dagar är det tisdag och tisdagar innebär Harakat: http://www.harakat.se/

Föreläsningsvecka och dagen till ära ska Hans Abrahamsson vara talare. Hans är freds- och utvecklingsforskare på Göteborgs universitet och det lär pratas en del om hur ett rättvist samhälle funkar och hur vägen mot det ser ut. Det och mycket mer kommer att tas upp.

Ska bli sjukt intressant att lyssna på honom! Bara hör på titeln ”freds- och utvecklingsforskare” liksom.

Ses vi där?

”Det jobbigaste jag vet med stockholmare är att de alltid ska spela stekare när de kommer utanför hemstaden. Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby, när de är utanför Stockholm så är de stekare som hänger på Stureplan. Det tragiska är att brudar tror på det.”

- Hahah alltså va? ”Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby”, dels är det rätt osoft att använda sig av referensen Rinkeby som något negativt men vad talar för för att man inte kan vara stekig om man bor där?

”Jag blev meddragen till ett ställe som hette F12 eller dylikt av ett popsnöre som mina kompisar känner. Värsta kvällen i mitt liv.”

- Okej, jag håller med här faktiskt. F12 är så jävla överskattat och jag fattar inte vart den kredden kommer ifrån.

”De är oftast dryga, jävligt många är låtsasmytomaner, typ kommer upp till Norrland och skryter om hur de känner Markoolio. En sa till och med att hans farmor hade ordnat ett CS-LAN för de bästa klanerna i världen.”

- Fast vem skryter om att man känner Markoolio?

”Stockholmare kan nämna sin stad i samma andetag som New York, Tokyo och Paris vilket gör att de framstår som helt verklighetsfrånvända eftersom sanningen ligger närmare Budapest, Minsk eller Wien.”

- HAHA!

Den här fantastiska Vi-hatar-Stockholm-listan kan ni hitta här: http://www.dn.se/sthlm/51-skal-att-hata-stockholm

Fast shit vad töntigt att gå runt och hata Stockholm.

Heja Stockholm jag älskar dig i alla fall!
Vad tycker ni om huvudstaden?

Litet ps. Kärlek och fred är mycket bättre ds. // Hippietjej_88 har talat.

Tretusensexhundrafemtiotvå.

Vet ni att 3652 dagar motsvarar 10 år?

Jag sitter här och försöker komma på vad jag har gjort de senaste tio åren och känner mig dum. För hur ska jag någonsin kunna sammanfatta tio år av mitt liv? Okej om jag satt och funderade kring vad jag har gjort den senaste veckan, men tio år?!

Försök själva att tänka på allt ni har gjort sedan den 23e september 2001.

Visst har ni gjort mycket? Det är trots allt en lång period. Man hinner göra så extremt mycket på tio år och hade ni orkat läsa hade jag kunnat skriva en bok om saker som har hänt i mitt liv det senaste decenniet. Det skulle ni säkert också kunna göra.

Vet ni vem som däremot inte har gjort så mycket de senaste tio åren?

- Dawit Isaak.

Tretusensexhundrafemtiotvå dagar senare och mannen, pappan, maken, brodern, sonen och inte minst journalisten Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad i Eritrea.

Det ligger ett skynke av tragik och sorg över Dawits situation vill jag säga, men det är liksom att ta alldeles för lätt på det. För att jämföra det med ett skynke är att underskatta vad Dawit har blivit utsatt för. Det är som ett stort cementblock hellre än ett skynke, men även då är det en för lätt jämförelse.

Vad kan jag säga om det här som inte redan sagts?

Tretusensexhundrafemtiotvå dagar. Tio år. Vad har jag någonsin gjort för att hjälpa Dawit Isaak frågar jag mig själv. Och så får jag ångest och blir arg på mig själv. För ingenting har jag gjort. Jag har läst om det, jag har följt debatten och så har jag tyckt att det är hemskt och orättvist.

Men exakt vad har jag gjort? Vad har ni som finns där ute gjort? Och vad kan vi göra?

Men framför allt, vad har Carl Bildt och UD gjort?

Ni vet den där känslan, när man vet att folk läser ens blogg men ingen vågar kommentera…aa, precis, den känslan.

Jag har ända sedan jag började blogga velat skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Samtidigt har jag varit väldigt feg och inte riktigt vågat. Det är ett otroligt stort ämne med alldeles för mycket historia, namn, siffror och fakta som jag tyvärr inte har stenkoll på. Och av den anledning har jag valt att avstå, att inte yttra mig.

Men att vara tyst och hålla min frustration för mig själv har aldrig riktigt varit min grej, vilket en god vän påpekade för mig igår när han förvånat frågade varför jag inte skrivit om det här än.

Så nu ger jag mig på det här ämnet och om jag skriver något som inte stämmer, missar något eller har fel information, rätta mig då gärna. Nedanstående är en extremt kortfattad version av en extremt lång konflikt men utrymme och tid för att skriva rättvist om det här finns inte, att skriva en bok får jag göra någon annan dag.

Imorgon tänker den palestinske ledaren tillika den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas ansöka om ett medlemskap i FN och med det bli den 194:e erkända staten i världen.

Israel är givetvis emot det här, för gud förbjude att palestinierna får rättigheter. Även Obama har förklarat att USA tänker lägga en vetoröst mot denna ansökan.

Däremot tänker bland annat Sydafrika, Brasilien, Ryssland och drygt 120 länder till rösta ja. Frankrike tycker istället att Palestina ska få en så kallad observatörsstatus fram tills att de får ett fullvärdigt medlemskap. Det är alltså inte ett ja, men en god bit på vägen mot ett positivt svar.

Varför är det då bra för Palestina att få ett medlemskap i FN?

Ja exempelvis får de tillträde till ett flertal internationella organisationer så som Världshälsoorganisationen (WHO). Landet skulle även kunna få tillträde till ICC - Internationella brottmålsdomstolen. Med tillträde i ICC kan Palestina ställa Israel till svars för bland annat deras ockupationer.

Palestina kommer att, precis som Kuwait gjorde efter kriget med Irak, kunna tvinga bort israelisk bosättning på palestinskt område. Om Israel sedan skulle vägra så kan man från palestinskt håll säga att israelerna i sådant fall kan flytta frivilligt eller bli palestinska medborgare och därmed leva efter palestinsk lag och ordning. Skulle Israel fortfarande vägra så kan Palestina med hjälp av FN’s säkerhetsråd försöka att få tillbaka sina områden.

Men inte ens här tar det slut, för om säkerhetsrådet väljer att inte hjälpa till så har Palestina rätt att vända sig till något annat land och be om hjälp. Och det finns ett flertal länder som skulle hjälpa Palestina här.

Israel kommer förmodligen också att anklagas (med all rätt) för brott mot mänskliga rättigheter, för de brott de har utsatt palestinierna för genom åren.

Ett palestinskt erkännande skulle förutom tillträde till olika organisationer även höja deras status och deras handel med EU skulle öka och det i sin tur skulle förbättra landets ekonomi märkbart.

Något som talat emot ett erkännande är det faktum att Palestina till viss del styrs av Hamas. Även det faktum att gränserna mellan vad som är Palestina respektive Israel är suddiga påverkar beslutet.

Men om Palestinas gränser är suddiga så är väl även Israels det? Alltså borde det inte vara ett hinder!

Många tycker att ett palestinskt erkännande skulle sätta krokben för fredsförhandlingarna mellan de två staterna. Jag tycker personligen att de så kallade fredsförhandlingarna inte verkar ha sett dagsljuset än, det bara pratas om den. Så något krokben är det definitivt inte. Snarare kan det få de politiska ledarna i Israel att vakna till.

Den här situationen är onekligen konstig. Man sätter ett land på ett redan existerande land. Det redan existerande landet blir då oerkänt (okej, jag hittade precis på det ordet, men mitt orförråd står stilla just nu) och måste sedan ansöka om att bli erkända igen, trots att det faktiskt alltid varit ett land. Konstig situation, minst sagt!

Så kom igen nu FN, skaffa lite stake och gör det vi alla vet är rätt, erkänn den 194:e staten Palestina.

Palestinierna är inte mindre människa än dig och mig och bör därmed ha samma rättigheter som oss andra. Men så länge de inte blir erkända så kommer tyvärr inte heller några sådana mänskliga rättigheter att uppstå.

Att kräva ett erkännande är självklart, och att det ens råder någon tvekan om det får mig att tappa all tilltro till FN.
Och Obama, du är en besvikelse…

Med det här vill jag avsluta det här inlägget, förklara att konstruktiv kritik är mycket välkommet om min kunskapsnivå är låg och att jag är fullt medveten om hur kortfattad den här diskussionen faktiskt är i det här inlägget.

OCH jag vill tillägga att man inte är antisemit för att man kritiserar Israel, det ska vi ha jävligt klart för oss!

Troy Davis.

Ringer det någon klocka?

Ikväll 01.00 svensk tid ska han avrättas i Georgia i USA.

Troy blev 1991 dömd för mordet på en polis. Ikväll, 20 år senare ska han avrättas. För ett mord han troligen inte har begått.

7 av de 9 personer som vittnat mot honom har tagit tillbaka sina vittnesmål och pekat ut en annan människa. Det finns inte heller något mordvapen. Egentligen skulle han ha avrättats för ett par år sedan men hans advokater har hela tre gånger lyckats skjuta upp verkställandet eftersom det finns så otroligt många brister i den dom han har fått.

I USA har Amnesty lyckats samla över 650.000 namnunderskrifter och i Sverige har man samlat 11.500 underskrifter. Påven Benediktus XVI, EU:s utrikeschef Catherine Ashton och Desmond Tutu är ett par av de stora namn som är emot domen.

Jag sitter hemma och dricker kvällsté och slöläser en bok. Jag funderar på om jag ska gå på den där festen på fredag eller inte. Jag funderar också på om jag ska vakna 1.5 timme tidigare imorgon för att gå ut och jogga.

Samtidigt har Troy Davis mindre än 4 timmar kvar i livet.

Året är 2011 och i en av världens största demokratier ska en man dödas. Han ska som ett skadat djur hos veterinären avlivas med en giftinjektion.

Jag skäms. Jag skäms på riktigt över att vara en människa i skrivande stund. Det faktum att en oskyldig man ska avrättas är fruktansvärt. Det handlar inte om en diktatur där landets styrande monster till hand dödar vem den vill, när den vill och hur den vill. Det handlar om ett modernt land som förespråkar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det faktum att en människa överhuvud taget ska avrättas är fruktansvärt på så många plan att jag inte ens vet vart jag ska börja.

Jag är väl medveten om att avrättningar sker jorden runt dagligen. Det är inte mer hemskt för att det här händer i USA. Vad som däremot är hemskt är att det här på något vänster är okej för att en domstol har beslutat det. Som om det på något sätt rättfärdigar det.

Att döda en annan människa är aldrig okej, oavsett vad den människan har gjort. Att döda någon för att den har dödat någon annan är en otroligt ologisk handling. Mord för att lösa mord? Herregud ni hör ju hur extremt jävla ologiskt det här faktiskt är.

Jag skäms.

Foto: Aftonbladet

”[...] Jag föredrar den svenska skolan, men utan Jan Björklund”

- Maria Wetterstrand

Som sagt, som så många andra dagar satt jag imorse och käkade frukost och läste igenom DN.

DN har gjort om sin tidning rätt ordentligt och den ”nya” tidningen hade premiär igår. Med anledning av detta hade man i dagens tidning en enkät. Det vill säga att en journalist har frågat slumpmässigt valda människor på gatan en och samma fråga.

Frågan var denna: Vad tycker du om nya DN?

Och så har 10 personer fått svara och alla svar är bra tills jag kommer fram till den sista:

”- Det är bra med mer lokala nyheter, jag undviker att läsa utrikesgrejor. Jag vill inte veta om allt hemskt som händer i mitt gamla hemland Iran.”

Alltså vänta nu, va? VA?!

Jaa, för Gud förbjude att folk får veta vad som sker i en diktatur som förtrycker, mördar och torterar sin befolkning. Somliga (läs Forough) och hundratals människor med mig jobbar aktivt för att få svenska medier att skriva om vad som händer i Iran, om avrättningarna av minderåriga, om tortyren i fängelsena och om det faktum att man inte har någon som helst möjlighet att tycka, tänka, tro eller ha den sexuella läggning man vill. Och så kommer den här kvinnan och tycker att det är jobbigt.

BUHU!
Visst är det jobbigt när man har en asbra dag, äter en bra frukost, sätter på sig de kläder man själv vill, ber till den gud man tror på, håller sin pojkvän i handen och pussas medan man åker till sitt jobb, utan att behöva tänka på om säkerhetspolisen ska ta in en för att ens hår syns under sjalen eller ens jeans är för tajta och så öppnar man tidningen och FAN där är dagen förstörd. För nu har nån jävla reporter fått för sig att skriva om 17-åriga Zahra i Iran som ska avrättas.

Och den här kvinnans svar påverkar mig inte enbart för att jag själv ursprungligen kommer från Iran, det hade provocerat mig lika mycket om det gällde något annat. Överlag är människor som blundar och tittar bort från saker och ting som sker i världen för att ”det är hemskt” bland det fegaste jag vet.

Självklart kan man inte konstant gå runt och tänka på alla hemskheter i världen för då blir man till slut ett vrak av ångest. Men att inte vilja veta, det kan jag inte förstå.

Dante Alighieri sade en gång att ”de varmaste platserna i helvetet är reserverade för de som i tider av stora moraliska kriser behåller sin neutralitet.”

En mycket vis man den där Dante.

Jag hoppas att nästa gång man vänder blad i tidningen för att man inte vill läsa något hemskt, tänk om och läs. Det är det minsta man kan göra.

Hej bloggen! (där har vi en mening jag aldrig trodde att jag skulle säga)

Imorse när jag satt o läste DN som för övrigt har blivit ännu najsare att läsa sedan de gjorde om tidningen, så blev jag jätteirriterad på en grej.

Det är så typiskt mig att haka upp mig på något som sedan irriterar sönder mig.

Men mer om dagens störningsmoment när jag kommer hem ikväll för nu ska fortsätta skriva på min analys av Kanye Wests gudskomplex.

Var det någon som sa rolig skoluppgift eller?

Ps. årets stora virus är inte ehec. Nej, årets stora virus stavas Wordfued och spelas för tillfället av 80 % av alla som sitter här och ”pluggar” ds.

Läsvärt:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article13643311.ab

Kan ju tillägga att Carl Bildt inte finns med på min topp 100 bästa politikerna-lista direkt.

För ett par månader sedan gick SL ut med att de nu skulle höja priset på sina olika kort. Jag minns att jag gick förbi en löpsedel och såg rubriken som gick i stil med: NU CHOCKHÖJER SL PRISET

Ni kan ju gissa hur snabbt jag plockade fram mobilen för att gå in på nätet och kolla vad denna chockhöjning låg på. Jag ska vara helt ärlig, min första spontana tanke var, jaha, en hundring, surt, men det var inte farligare än så. Mobilen lades ner i min väska och 17 sekunder senare togs den upp igen med tanken: är de dumma i huvudet?! En jävla hundring?

Minns ni att man som barn alltid använde sig av 50-örestuggumi för att avgöra om något var mycket? Hundra spänn motsvarar 200 tuggumi.  Tvåhundra tuggumi är faktiskt väldigt mycket!

Men som vuxen, eller vuxen ska jag inte kalla mig, men som student så finns det en helt ny värld att jämföra den där hundringen med. Exempelvis lunch i skolan i tre dagar de dagar jag inte kan ta med mig matlåda, eller kurslitteratur och kompendium. Eller bara unna sig en middag som inte består av snabbmakaroni som belöning efter en helvetestenta.
För mig som bor lite avlägset, motsvarar en hundralapp den taxi jag måste ta hem på kvällarna eftersom bussen slutar gå strax efter midnatt.

Alltså ska jag betala extra för att kunna åka en SL-buss som ändå inte går. Som om det inte räcker med den där extrahundringen som SL tar från mig men jag måste ju lägga till ytterligare en till hundring för en taxi så jag kan komma hem tryggt.

Men vi lever olika liv allihopa, det som för mig motsvarar lunch i tre dagar  är tre chipspåsar för andra (Hej finanslandstings­rådet Torbjörn Rosdahl (M), på Lidl kostar en chipspåse typ 14,90 vilket blir 45 spänn!)

När denna nyhet kom ut skapades det genast massa facebookgrupper som protesterade mot höjningen. En av dessa grupper utvecklades igår till en så kallad medborgarbuss.

De två medborgarbussarna åkte igår runt i Stockholm och hade bland annat ett stopp i Rinkeby.
Snabbfråga; fanns det med någon Megafonenläsare med på bussen?

Jag hade själv mer än gärna åkt med gratisbussen trots att jag faktiskt har ett kort för att visa vad jag tycker om prishöjningen. Dock så  har jag hela helgen varit upptagen med att måla om ett helt hus.

Medborgarbussen var inte mer än en protestaktion, en grym sådan, men det finns faktiskt inte gratisbussar. Och hur fett det än vore så är det väl rätt självklart att det inte existerar sådana bussar.

Missförstå mig rätt här nu:  jag tycker att man ska betala för att åka buss, tunnelbana och pendel. Jag tycker att det är alldeles självklart att man ska betala för sig, däremot så har ju SL’s ledning och politiker ingen som helst skam i kroppen när de sätter priserna.

Bor man inte mitt i smeten så kan en runda till stans kosta upp till 88 (!) kronor beroende på hur många zoner man måste åka igenom. Och så fantastiska 88 kronor för att åka tillbaka hem såvida man inte är snabb som superman och hinner på en timme.

Så min fråga är om det finns några läsare där ute som faktiskt struntar i att åka till en viss plats eller ta sig utanför sitt område på grund av de skyhöga priserna?

Fredag idag!
Veckans kanske bästa dag, bättre än lördagen i alla fall. Söndagar vill jag inte ens gå in på och alla vardagar…ja, de är helt enkelt alldeles för vardagliga, även om de är rätt najsa.

Denna fredag spenderar jag hemma med kurslitteratur som sällskap. Och hur intressant ”Religion and Popular Culture in America” än är så bjuder den mig inte på ett glas vin och berättar en rolig historia. Och det här för mig in på en grej jag tänker på ibland.

Jag har en vän som är nykterist. Han dricker aldrig men han gjorde det förut. Eller drack och drack, han har druckit några öl, vin någon gång, någon shot lite här och där. Men vid 19 års ålder slutade han. Han tyckte helt enkelt inte att alkohol var hans grej. Han kommer från en familj, vänskapskrets och omgivning där alkohol är okej och han är nog den enda personen i de nämnda kretsarna som inte dricker, förutom möjligtvis hans 16-åriga lillasyster.

Så varje gång man sitter i ett större sällskap, är ute och festar, kollar fotboll ett helt gäng eller vilken situation som helst där alkohol kan förekomma så finns det alltid någon som frågar varför han inte dricker. Inte alla, de flesta bryr sig inte, men minst en person ska alltid börja ställa följdfrågor.

Vissa människor blir till och med så provocerade att de börjar ifrågasätta honom.
Är du religiös?
Vad är ditt motiv?
Men varför?!
Det måste ju finnas en anledning.
Fan vad du är tråkig! är bara ett fåtal exempel på vad han får höra varje gång någon får veta att han inte dricker.

Svaren blir oftast någit i stil med
Nej, jag är kristen, vi ”får” dricka.
Motiv? Vad tjänar jag på att inte dricka?
Jag vill inte.
Det finns väl ingen anledning, varför har du på dig en grå tröja istället för en svart? Det bara är så.
Då definierar vi tråkig på två olika sätt.

Min kompis svarar med ro varje gång men vi har båda märkt att han börjar bli allt mer irriterad över att alltid behöva försvara sig. Personligen tycker jag att han är skitcool som alltid svarar väldigt enkelt, lugnt och sansat.

Men hela den här grejen stör mig, jättemycket! Jag blir arg varje gång någon ifrågasätter en vuxen människa på 25 år (inte för att hans ålder spelar någon roll men jag syftar på att han är så pass vuxen att han är medveten om de val han gör) om varför han inte dricker.

En person som exempelvis inte gillar paprika och petar bort den från sin mat varje gång behöver varken svara på sådana frågor, förklara varför man inte gillar paprika eller ta emot personangrepp om att denne är tråkig.
Så varför ska han behöva förklara sig varje gång och varför är nykterhet en sån otroligt provocerande fråga?

Och framför allt, hur orkar människor bli störda på en sådan grej? Ibland tycker jag att vissa lägger ned så otroligt mycket energi på att ifrågasätta honom och min enda tanke i sådana situationer är att:

shit, den här människan har så jävla mycket energi, spendera den på något vettigt som du tycker är intressant eller brinner för istället. Orka slösa sin livsenergi på så sjukt oviktiga frågor som varför en annan människa väljer att dricka läsk när han är ute.

Min fråga kvarstår dock, varför blir folk så provocerade av nykterister?

Ni får ursäkta den tråkiga bilden men bildlösa inlägg är så trista.

Hejhejhejhej alla människor som hittat hit!

Det här blev ju plötsligt väldigt knepigt märker jag, ska man liksom köra igång med ett inlägg direkt? Jag tror nästan jag gör det i brist på andra idéer. Men innan sätter igång vill jag tacka alla som var med oss på lanseringen i Tensta konsthall idag.

Kul att ni kom, kul att ni ställde frågor och framför allt, tack för all positiv feedback vi fick. Det här kommer bli så sjukt fett. Whoooop, nu kör vi

___________________________________________________________

Idag var det riksmöte här i Stockholm, vilket innebär att sommarlovet officiellt är över för Sveriges riksdagsledamöter och nu börjar jobbet på riktigt.

På ett riksmöte finns förutom alla ledamöter också utländska ambassadörer och specialinbjudna gäster.  Även kungafamiljen finns på plats. Väldigt kortfattat går det till så här:

alla ledamöter ropas upp precis som en vanlig skoldag för oss andra, hänger lite med varandra för att sedan gå vidare till Storkyrkan för en kort gudstjänst.

Det som är intressant med riksmötet förra året, eller ja, snarare gudstjänsten förra året är att när biskop Eva Brunne höll sin predikan så rusade samtliga ledamöter från Sverigedemokraterna, inklusive partiledare Jimmy Åkesson ut från kyrkan.

Skälet?

Eva Brunne sade i sin predikan att ”det inte är värdigt en troende människa att göra skillnad på människor bara för att de kommer från olika länder”.

Detta tyckte alltså samtliga ledamöter från SD var ett påhopp och att de därför lämnade kyrkan i protest.

Är det inte lustigt att partiet som påpekar att de inte är främlingsfientliga inte bara känner sig träffade av ett sådant uttalande men även verkar tycka att en sådan predikan är så illa att de omedelbart behöver lämna kyrkan?

Men nog om det. Vad jag vill fokusera på nu är riksmötet idag.

Storkyrkan har vartannat år haft en interreligiös gudstjänst. I år skulle förutom prästen även en imam och en rabbin tala och det är inte första gången en imam eller en rabbin gör det under en sådan här riksmötesgudstjänst.

Det här tycker givetvis ett flertal av SD’s representanter är fel. Erik Almqvist tycker exempelvis att det är ”smått ofattbart” medan Richard Jomshof tycker att det är ”beklagligt och provocerande” och båda valde därför att inte medverka i dagens gudstjänst.

Jag förstår varken det ofattbara, det beklagliga eller det provocerande i det här. Ärligt. Det som är provocerande är väl faktiskt det faktum att de tycker att det är beklagligt att en rabbin och en imam ska tala?

Jimmy Åkesson skrev i Svd Brännpunkt  igår (14/9) att kristendomen är en omistlig del av ”vårt kulturarv och vårt sätt att leva – och det menar jag bestämt gäller även för oss som inte är religiöst troende i egentlig mening. ”.

Min fråga är då om Åkesson inte är så troende, vad spelar det då för roll? Om Åkesson nu istället är så himla troende, vad är det då för skillnad på honom och resterande människor som är troende i det här landet, kristen som muslim/jude/buddhist eller vad folk nu än tror på.

Seriöst nu Jimmy, hur många gånger har du firat påsk för att du faktiskt bryr dig om Jesus återuppståndelse och hur många gånger har du firat enbart för att påsken innehåller röda dagar, trevligt sällskap mat och dryck?

Kulturarv, okej visst, islam och judendom hör nog inte till det svenska kulturarvet det kan jag köpa. Men vårt sätt att leva?

Jimmy, välkommen till Sverige 2011! I ”vårt” levnadssätt idag finns islam och judendom, vare sig du vill det eller inte. Livet kan vara jävligt hårt om man då inte gillar muslimer och judar, men det är faktiskt en del, en viktig del dessutom, av det här samhället som du helt enkelt får lära dig att leva med.

Han fortsätter sedan med följande citat

”För mig är mångkulturalismen en ideologi som splittrar samhället, en politik som kostat vårt land oerhört mycket, både ekonomiskt och socialt.”

Men den här mannen är alltså inte främslingsfientlig? Lilla, lilla Jimmy, hur länge till tror du att folk kommer falla för ditt  och dina partikamraters ”smått ofattbara” uttalanden?

Jag vill avslutningsvis måla upp en liten bild för er:

Föreställ er ett växthus fyllt med tulpaner.
Föreställ er nu samma växthus fyllt med tulpaner, rosor, liljor, nejlikor, pelargoner, vitsippor, blåklockor och flera hundra andra blommor.

- Det är mitt Sverige.

PS. Här har ni länken till Åkessons artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-politisera-besoket-i-kyrkan_6469350.svd#after-ad

Jag heter Forough. Det uttalas Foro, inga konstigheter.

Jag är född i Tensta men flyttade 3 månader gammal till Bromma där jag bor än idag.

Jag är 23 år.

Jag äter ohälsosamt mycket choklad.

Jag pluggar min sista termin på Södertörns högskola.

Jag har ett medfött fel som gör att jag konstant köper nya sneakers. Kan inte sluta!

Jag jobbar som medieguide på DN/Expressen.

Jag skulle kunna leva på nudlar.

Jag tål inte parfym.

Jag har aldrig klarat av att titta på hela Titanic, Pretty Woman och Dirty Dancing. Dör en smula av tristess varje gång jag försökt vilket resulterat i att jag stängt av tv’n.

Jag har jobbat som danslärare.

Jag har aldrig satt min fot i mitt hemland Iran och kommer inte heller att göra det så länge landet är en diktatur.

Jag älskar ord och är en språknazist till hela min omgivnings irritation. Däremot hatar jag siffror.

Jag gråter varje gång jag tittar på Den galna professorn.

Jag överanvänder krämer av olika slag. Min handväska innehåller alltid minst 3 olika krämer.

Jag har en tendens att alltid skada mig.

Jag säger fett/ofett och soft/osoft alldeles för ofta, måste rehabilitera mig från dessa ord.

Jag har inget tålamod…alls.

Jag har pinsamt låg humor.

Jag köpte smink första gången när jag var 19 år och har vid 23 års ålder precis börjat använda balsam för mitt hår.

Jag tycker Angelina Jolie är skitjobbig.

Jag älskar att skriva.

Jag börjar blogga på Megafonen Debatt idag och jag ska göra det jävligt bra.

Välkomna!