När Järvalyftet inleddes hoppades många boende att det skulle bli ett kraftfullt svar mot politiken som bortprioriterat Järva sedan det byggdes på 1960 och 70-talen. Istället ser hur vi hur Järva fortsätter stå i samhällets skugga och segregationen i Stockholm cementeras.

Projektet har sedan inledningen kantats av protester mot dess odemokratiska tillvägagångssätt. Samtidigt har området på kort tid fått uppleva nedläggning av både Bredbyskolan och Bussenhusskolan, och även skattekontoret i Tensta har försvunnit. Detta betyder att människor får det allt svårare att utföra sina viktigaste vardagssysslor, som att gå i skolan. Men framförallt förmedlas en bild till de boende att deras område är mindre viktigt än andra.

Hoppfullheten inför Järvalyftets möjligheter att motverka framför allt den höga arbetslösheten och de dåliga skolresultaten, har för många övergått i en växande kritik. Kritiken besannas av statistiken. SvD:s senaste granskning av projektet visar bland annat att arbetslösheten har ökat sedan Järvalyftets start 2007.

När modellen för Järvalyftet till råga på allt presenteras som förebild för den förestående upprustningen av landets övriga miljonprogramsområden blir denna fråga en viktig nationell angelägenhet.

Vi menar att Järvalyftet är ett projekt som befäster den redan påtagliga segregationen i Stockholm. Denna segregation är i första hand ekonomisk och politisk. Det är allvarligt att en kommunal storsatsning, som tar många miljarder skattekronor i anspråk, bidrar till att de sociala och mentala barriärer som klyver vår stad fördjupas.

Bristen på medborgarinflytande i Järvalyftet är en central fråga. När Järvas befolkning förhindras att aktivt delta i den process där deras levnadsförhållanden radikalt formas om, bekräftas det ojämlika maktförhållande som råder mellan det politiska styret och medborgarna i våra förorter. Den enas maktfullkomlighet är den andras maktlöshet. En viktig ingrediens i den spridda frustrationen bland många av förortens medborgare är upplevelsen av att inte kunna påverka sina öden. När den politiska klyfta fördjupas cementeras det ”vi-och-dom”-tänkande som är segregationens mest påfallande kännetecken. Segregation handlar nämligen inte i första hand om geografi – det är en fråga om makt, och klyftan mellan de som har och saknar den.

Vi upplever tydligt hur levnadskvaliteten för de boende har försämrats, och hela området springer just nu med stormsteg mot en skräckinjagande framtid där hembygden reduceras till en sovstad. Att Husby träff, det lokala medborgarhuset i stadsdelen Husby, nu flyttas till sämre och mindre lokaler är ett illavarslande tecken på denna utveckling.

För oss är det uppenbart att denna systematiska omflyttning av resurser kraftigt förstärker klyftorna mellan stadens olika delar. En människas bostadsadress blir en allt viktigare faktor för dennes livsvillkor och förutsättningar. Om vi samtidigt beaktar den stigande arbetslösheten och de fortsatt katastrofala skolresultaten, ser vi hur Järvalyftet snarare bidragit till än motverkat den skarpa gränsdragningen mellan innerstaden och stadsdelarna i Järva.

Med kritiken följer behovet av alternativa lösningar. En kritisk omvärdering av projektet är nödvändig.

Det första steget i dag bör vara att skapa nya demokratiska strukturer som säkerställer de lokala invånarnas direkta inflytande i Järvalyftet, ett förslag som tagits fram av det samlade föreningslivet i Husby. Genom styrgrupper bestående av lokala medborgare, med verklig röst i beslutsorganen i stadshuset, kan Järvalyftet få den folkliga förankring som i dag saknas. Det är först när de boende får inflytande över hur projektets medel fördelas och prioriteringar görs, som Järvalyftet har en chans att uppnå sina högt ställda ambitioner. Medborgarnas inflytande är i sin tur beroende av att projektet kontinuerligt redogörs för samtliga boende, vilket varit helt frånvarande i arbetet hittills. Utan insyn har vi ingen möjlighet att hålla våra politiker ansvariga för deras handlingar.

Utbildning och arbete är två avgörande frågor för människors liv, och behoven kring dessa frågor är stora i Järva i dag. Järvalyftets framgång är därför helt beroende av att förbättra skolornas resultat och skapa fler arbeten för boende på Järva. Det som gjorts hittills har varit alldeles för lite, och framgången av det gjorda är högst tvivelaktigt. Att Hantverksakademin fått 23 miljoner kronor för att yrkesförbereda ungdomar som saknar gymnasiebetyg, men tappat 80 procent av sina elever innan avslutat läsår, är ett tydligt exempel på detta.

Vi menar att enbart lokalbefolkningen har kunskapen att komma med de rätta åtgärderna och metoderna för att Järvalyftet ska bli ett sant lyft. Därför är de lokala styrgrupperna och en utökad dialog med de boende helt avgörande.

Frågan vi ställer i dag är: ska Järvalyftet bli som tidigare misslyckade miljardsatsningar, eller lyssna till Järvaborna och skapa ett mer sammanhållande Stockholm?

Det är positivt att Järvalyftets påfallande brister väckt uppmärksamhet den senaste perioden. I
DN Debatt skriver både Owe Swanson och Per Wirtén m.fl. att boende i Husby körs över eller
överhuvudtaget inte har så mycket att säga till om i den stora satsning som pågår.

Som Husbybor och aktiva medborgare vill vi fördjupa debatten om Husby och Järvalyftet.
Megafonen är en lokal organisation som varit med ända sedan Järvadialogens inledningsskede,
med uppgiften att involvera unga medborgare och uppmuntra dem att lämna synpunkter om sin
bostadsort. Vi jobbade intensivt och stod under denna period i nära relation till de tjänstemän
och politiker som höll i dialogens trådar. De sa att Järvalyftet skulle förverkliga både små och
stora drömmar, vilket motiverade oss att möta så många unga som möjligt och samla in deras
konstruktiva idéer.

Idag, snart tre år efter den första dialogveckan i Husby, är alla illusioner om Järvalyftet borta.
Då sades att Järvalyftet hade fyra fokusområden, med arbete och utbildning som prioriterade
frågor. Idag återstår brutna löften, fortsatt hög arbetslöshet och tomma basketplaner som
fortfarande väntar på att renoveras.

Järvalyftet har misslyckats i två avseenden: bristen på medborgarinflytande, samt en överdriven
fokusering på den fysiska miljön på bekostnad av de sociala utmaningar som präglar området.
Det är alltså en kombination av beslutens framtagande och innehåll som lett oss in i en situation
med sviktande förtroende och ilska.

Den demokratiska uppgiften har svikits på det mest nonchalanta vis. När Järvadialogen först hölls
i Husby samlades flera tusen synpunkter. Det är dessa dialogdagar och synpunkter som stadens
makthavare stolt marknadsför som ett demokratiskt underverk. Att det var bra uppslutning
på dessa dialogdagar stämmer, men hur mycket är en dialog värd utan handling och faktiska
åtgärder? Hur kan demokratin reduceras till en sifferlek, istället för att handla om medborgarnas
inflytande över verkliga politiska beslut? Sedan den första dialogen hölls våren 2009 har vitala
verksamheter för områdets lagts ned eller privatiserats (Husby träff, vårdcentralen m.fl.), trots
befolkningens eniga motvilja. Inte ens de enklast genomförbara förändringarna, såsom utökade
resurser för fritidsverksamhet eller uppfräschning av idrottsanläggningar, har genomförts. När vi
sedan uttrycker missnöjet till våra lokala politiska representanter, är de lika bortförda som oss och
hänvisar tillbaka till den slutna beslutsprocessen i stadshuset.

Turerna kring Husby strukturplan, som nämnts i tidigare debattinlägg, är ett bra exempel på
den uteblivna demokratin. När denna plan, som föreslår radikala förändringar i Husby, var
klar att presenteras för lokalborna struntade de ansvariga i att kalla oss till uppstartsmötet.
Strategin var tydlig: utan information skulle medborgarna inte kunna påverka utfallet. Att vi
idag överhuvudtaget talar om och känner till Husby strukturplan har vi det lokala föreningslivet
att tacka för, som beslutsamt pressade fram en förlängning av samrådsprocessen och omedelbar
information till samtliga boende i området.

Under samma treårsperiod som Järvalyftet talat i storslagna termer om Järvas framtid, har vi
som medborgare följt en samhällsutveckling som varit den rakt motsatta. Vi har istället för en
utveckling av våra områden sett hur vårdcentraler, skatteverk, skolor, banker och postkontor sålts
ut och försvunnit. Järvalyftet skulle till en början vara en satsning på inte bara bostadshus och
utemiljö, utan framförallt den arbetslöshet och brist på utbildningsmöjligheter som människor

på Järva upplever. Medborgare och politiker var eniga om att satsningar på jobb och utbildning
skulle prioriteras.
Vår fråga är idag: vart är alla nya jobb? Har ni gjort något åt det faktum att nära hälften av alla
niondeklassare går ut från områdets skolor utan behörighet till gymnasiet? Vad har hänt med den
service och de levande centrum som ni lovade oss? Nej, dessa satsningar har uteblivit i både ord
och handling. Få talar idag om Järvalyftets ursprungliga uppgift. Kanske har våra makthavare
glömt bort en grundläggande sanning: det är människorna som bor i ett område som är värdefulla,
varken dess fasader eller bilvägar.

Solstrålarna i denna annars dystra verklighetsskildring är de människor som går samman och står
upp för sina intressen. Det motbevisar den vanliga utsagan om att människor är ointresserade av
att påverka samhällsutvecklingen. Det är ur dessa folkliga gemenskaper som de riktiga åtgärderna
för områdets framtid kan formas.
Vi lägger härmed fram två krav till ansvariga för Järvalyftet, förslag som växt ur lokala
föreningars och boendes regelbundna träffar och samtal:
1) Inför Järvalyftets fortsättning: tillsätt lokala styrgrupper i varje enskild stadsdel på Järva som
består av lokala invånare och representanter för föreningsliv. Dessa styrgrupper ska ha reell makt
över de beslut och beslutsprocesser som berör deras stadsdel och återinföra jobb och utbildning
som viktiga frågor inom Järvalyftet.
2) Behåll trafiksepareringen i Husby. Under 6 månader, ända sen Husby strukturplan kommit
till medborgarnas kännedom, har ett aktivt arbete bedrivits av lokala föreningar för att ta reda
på lokalinvånarnas åsikt i frågan. Slutsatsen är att en överhängande majoritet av befolkningen
vill ha kvar trafiksepareringen. Allt annat än ett bevarande av dagens vägsystem kommer
därför att tolkas som ett demokratiskt övertramp och försvåra fortsatta dialogambitioner mellan
beslutsfattare och boende.

Ännu är det inte för sent för Järvalyftet att uppfylla sina högt ställda ambitioner. Men för detta
måste Järvas medborgare omedelbart ges sina fulla demokratiska rättigheter att påverka de
politiska beslut som formar våra bostadsområden. Vi riktar också en sista uppmaning till stadens
politiker: lär er av era misstag i Husby och bjud in till verklig dialog kring strukturplanerna i
Akalla, Rinkeby och Tensta.

Efter att regelbundet tackat nej till våra kallelser till dialog, välkomnar vi att Joakim Larsson som högsta förtroendevald i frågan äntligen talar ut. Däremot är samtliga hans argument ihåliga.

Joakim skriver mycket riktigt att Röda Korset idag inte har råd att bedriva verksamheten i Husby träff. Flytten beskrivs därför som nödvändig. Vi i “Husby kräver respekt” menar att överlevnaden av vårt medborgarhus inte får stå och falla med en viss organisations ekonomiska situation. Hela poängen med det välfärdssystem som Joakim Larssons parti anser sig försvara är att den ska grunda sig på människors behov, inte på enskilda entreprenörers finansiella situation.

Vad gäller storleken i lokalen säger Joakim Larsson att nya Husby träff är drygt 100kvm mindre än de befintliga lokalerna, vilket stämmer om man blint stirrar siffror. Om man däremot ser på planlösningen i lokalerna ser man att den nya lokalen har stora ytor som inte tjänar besökarna utan är direkt kopplade till Röda korsets cateringverksamhet. Det handlar om ett stort kök, serveringsdisk, kyl- och frysrum m.m. Att vårt medborgarhus tvingas bedriva seriös affärsverksamhet för att överleva, istället för att drivas med kommunala medel, gör alltså att plats för samlingslokaler och öppen verksamhet krymper avsevärt.

I sitt uttalande beskriver Joakim Larsson flytten som en möjlighet till utveckling. Samtliga verksamheter som han radar upp funkar dock mycket bättre att genomföra i de befintliga lokalerna. Hur kan en före detta kroglokal som är sämre utrustad och mindre till storleken överhuvudtaget fungera bättre för att bedriva språkcafé och läxhjälp? Vi vill ha ett medborgarhus, inte ett lunchcafé – och då är Husbys befolkning enig om att dagens lokaler behöver vara kvar.

Så fort boende i Husby kritiserar flytten av Husby träff målas de upp som fientliga mot de nya jobb som sägs tillkomma vårt område. Givetvis vore Husbys befolkning glad om det skapades nya arbetstillfällen i området som kunde bidra till ökad sysselsättning och mer liv i centrum. Kontaktcentret som vill flytta in i vårt medborgarhus skapar dock inga nya jobb, utan flyttar kommunanställda från ett kontor till ett annat. Enligt vår kännedom finns ingen, eller möjligtvis några enstaka, husbybor som jobbar på detta Kontaktcenter. Dessutom är detta kontaktcenter ingen myndighet eller institutioner som direkt tjänar medborgarna i Husby, och fyller alltså ingen direkt funktion i lokalområdet till skillnad från förvaltningen i Rinkeby som förde beslutsmakt närmre Rinkebys befolkning. Där haltar alltså Joakim Larssons argumentation återigen.

Denna ockupation är till stor del resultatet av flera års intensiva kamp för att makthavare ska lyssna till de boendes åsikter. Att Joakim Larsson envisas med att vara stolt över Järvadialogen framstår därför som uttryck för svag verklighetsförankring. Det säger sig själv att Järvadialogen varit ett fiasko när Husby och Järva de senaste åren varit skådeplats för en stora protester som riktar sin kritik just mot det faktum att demokratin ständigt sätts ur spel. De planer som lagts fram för Husby efter Järvadialogen är samma planer som återkommit i olika skepnader många gånger tidigare. Detta är alltså ett politiskt projekt som makthavarna har försökt legitimera genom denna skendialog.

Slutligen anser vi det magstarkt av Joakim Larsson att säga sig ha stöd för Husby träffs flytt när det inte förts någon dialog överhuvudtaget. Vilka är dessa låtsasmänniskor som han intalar sig ställer sig på hans sida? ”Husby kräver respekt” har sedan söndagen 15 januari ockuperat träffen och många människor från Järva har uttryckt sitt stöd för vår kamp, antingen genom att direkt delta i ockupationen eller genom att fylla in namninsamlingar m.m.

Vi viker oss inte för politikernas försök att nonchalera vår folkliga mobilisering och förkastar starkt deras framställningar av ockupationen som en illegal handling utförd av en liten minoritet.

Vi vill ha riktig dialog. Vi vill ha riktig demokrati. Vi kräver respekt.

Undertecknat
HUSBY KRÄVER RESPEKT

Det finns skilda åsikter huruvida den kommunala skolan ska finnas kvar eller inte, och det är alltid kontroversiellt när offentliga verksamheter riskerar att läggas ner. Det som däremot upprör mig och frågan som jag vill belysa är hur barnen blivit behandlade i denna fråga.

Det vi lärt oss om demokrati i skolan är ett skämt. 150 barn och föräldrar kokar av ilska för att politikerna ska lägga ner deras skola utan att de fått påverka beslutet. Grundskolechefen ber iskallt folk att lugna ner sig och acceptera läget.

Så lät det när jag följde informationsmötet på Bredbyskolan i Rinkeby, en vecka innan ett definitivt beslut ska fattas. Kvällens slutsats löd: lägg ner skolan. Den 15e december fattar politikerna beslut.

Jag kunde se hur upprörda och besvikna föräldrar och barnen blev när beskedet mottogs. Ett beslut som ingen vuxen på plats ville ta ansvar för. – Ärendet ligger inte på mitt bord, sa grundskolechefen.

Skollagen och läroplanerna återtar sig i linje med FN:s barnkonvention. Personer som arbetar med utbildningsfrågor är skyldiga att följa dessa principer. Genom hela elevernas skolgång har alla barn rätt till information och inflytande i beslut som påverkar dem. Att utbildningsnämnden undanhållit information och exkluderat eleverna i denna beslutsprocess kan inte annat än ses som ett svek och en kräkning mot barnen.

Vad skickar detta för signaler till barnen i Bredbyskolan när de vuxna, ansvariga för skolan kränker deras rättigheter genom att ta ifrån dem rätten att tycka till? Om samhällets och skolans mål är att fostra goda demokratiska medborgare, går denna handling helt emot dessa ambitioner och barnens perspektiv.

För många som växt upp i Rinkeby har Bredbyskolan betytt mycket, inte minst för eleverna på skolan idag. Genom en bra skolverksamhet och olika aktiviteter: läxhjälp, fritidsverksamheter och idrottsaktiviteter har man engagerat elever och föräldrar till att bidra till en god samhällsutveckling. Den sociala inriktning man arbetat efter har varit en förutsättning för elevernas välbefinnande och trygghet.

Men faktum är att varken elever eller föräldrar kunnat påverka det beslutsunderlag som föreslås för nedläggningen. Tjänstemännen har inte besvärat sig med att fråga vad de tycker om skolverksamheten, lokalerna eller lärarkompetensen. Det uppges vara några av orsakerna till att skolan läggs ner.

Det som gav mig hopp men också skrämde mig under mina samtal med eleverna var deras förmåga att genomskåda de vuxnas kränkande behandling mot dem. Ju längre kvällen led såg jag föräldrar bli alltmer upprörda över att den bristfälliga demokratin i Rinkeby ännu en gång gjort dem till offer för nedläggning av offentlig verksamhet utan samtal med dem.

Jag undrar hur politikerna tänker när man nu fattar ett beslut utan barnens synpunkter? Utan att göra det kan beslutet inte legitimeras oavsett vilka argument man lägger än fram.

Att de ansvariga inte respekterat barnkonventionen är en allvarlig fråga för hela samhället. Det får helt enkelt inte gå till på det sättet. Ett beslut som påverkar många människor bör föregås av en demokratisk process, och människor har rätt till information och inflytande.

Ett redan marginaliserat Rinkeby har inte råd att få ytterligare frustrerade och ignorerade ungdomar. Just detta tror jag tyvärr blir följden av att utbildningsnämnden inte tar hänsyn till barnen i denna fråga. Elevernas uppgivenhet och besvikelse kommer att få negativa konsekvenser för deras välmående. Deras självkänsla och utveckling påverkas negativt då de fått uppfattningen att det är på grund av dem som skolan läggs ned. Att föräldrar dessutom känner sig odelaktiga och arga med anledning av beslutet kommer att sprida en negativ stämning och påverka barnen även i hemmet.

Tjänstemännen har begått ett allvarligt tjänstefel och diskriminerat barnen, då man tydligen visat att barnen i Rinkeby inte har någon rätt att tycka till om sina egna liv. Beslut som påverkar barn ska genomsyras av FN:s barnkonvention och för att detta ska vara mer än fina ord på papper krävs det att utbildningsnämnden tar sitt ansvar och tänker om.

Skjut upp beslutet om att lägga ner skolan den 15e december. Ta hänsyn till barnen och föräldrarna och låt göra en ny utredning som bygger på dialog och medbestämmande från de som påverkas av beslutet kring Bredbyskolan. Allt annat riskerar att skada barnens framtid och tilltro till de vuxna. Och det har varken Rinkeby eller övriga Sverige råd med.

Förbifart Stockholm, en 21 km lång sexfilig motorväg väster om innerstaden, har under flera år varit en politisk stridsfråga som väckt känslor lokalt och nationellt. Om allt går enligt den borgerliga regeringens plan kommer byggandet av Förbifarten att påbörjas i början av 2013. Konsekvenserna för de boende runt Järvafältet är oroväckande.

Motorvägen anläggs till största del, 17 km, i tunnel men just vid Hjulstakorset och Akalla kommer Förbifarten att läggas över jord. Kort sagt, i mer välbärgade områden som Hässelby Strand och Ekerö så skonas människor från motorvägens farliga partiklar och buller, medan de boende runt Järvafältet kommer att påverkas i alldeles för stor omfattning.

Den större delen av alla partiklar som samlas i den 17km långa motorvägstunneln släpps ut där motorvägen går över jord vid Hjulstakorset. Detta kommer inte minst att ha negativa effekter på människors hälsa runtomkring Järva. Lägg sedan på det buller som genereras av en tät motorvägstrafik. Förutom att bullret kommer att bli öronbedövande för er som bor runt Järvafältet, kommer attraktionskraften till området i stort att minska.

Jag tycker inte att det här är rätt. Vare sig mot miljön eller mot människorna i Tensta, Hjulsta och Akalla. På lördag är det klimatkonferens vid Tensta Träff, och mellan 12-14 är det en manifestation mot byggandet av Förbifart Stockholm vid Tensta Vattentorn. Jag kommer att vara där och visa mitt missnöje mot Förbifart Stockholm.

Idag är det inte alls ovanligt med radikala förändringar i partiprogrammen efter valfiasko. Man tenderar att byta ståndpunkt istället för att jobba mer på frågorna och bearbeta sin politiska ideologi. Vem minns inte de Nya Moderaterna som uppstod 2006 med sin nya riktning och med en valkampanj som mest såg ut som marknadsföring och detta efter ett valfiasko som de hade 2002. Om man fortsätter att behandla partiprogrammen som produkter (dvs. anpassa dem till den efterfrågan som finns där ute), tror jag att det kommer orsaka misstro hos väljarna. Detta har jag till viss del redan märkt och även upplevt själv.

Idag består riksdagen av två block och ett ensamstående och utfryst parti. Det som förbryllar mig mest är att det finns större motsättningar hos respektive block än de motsättningar som överskrider blocken. Alltså har man bildat dessa lag som hålls ihop med en hel del kompromisser när man kan hitta bättre vänner i det andra laget. Socialdemokraterna och Moderaterna skulle passa bäst ihop av alla, men ett samarbete mellan dem skulle innebära en maktförskjutning som naturligtvis inte är önskvärd. Det är det politiska spelet som fört och för dessa partier allt närmare varandra. Man undrar hur länge det kan hålla på innan väljarna säger ifrån. På sätt och vis har det redan skett menar vissa samhällsjournalister och det har tagits i uttryck genom att man i missnöje röstat på populistiska partier. Allt detta låter vanvettigt när man bryter ner det så här och det, mina vänner, är dagens politik

Med allt detta sagt så kommer nästa fråga, vems axlar vilar ansvaret för förändring på? Man kan inte vänta på en frälsare och detta kommer sannolikt inte att tas upp av politikerna själva. Det är väl också så att den som kräver en förändring får även stå för dess arbete? När det gäller problem likt dessa kan man inte vara för ivrig eller för tidig.

Kanske är det trots allt inte så oansvarigt att avstå från att rösta. Tills vidare blir det något att fundera över. Jag drömmer om den dag då samhället tar tag i den här frågan och slår vakt om demokratin. Sker det ingen skärpning snart blir misstro det nya ordet som beskriver morgondagens politik.

LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Tillsammans med socialtjänstlagen ger den socialtjänsten, via förvaltningsdomstolen, makten att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Lagen lämnar stort utrymme till den enskilde handläggaren på socialtjänsten att tolka ungdomens behov och problematik.  Den kan tolkas godtyckligt och lämnar stort utrymme för maktmissbruk och moralism. Socialtjänsten beskyller den enskilde ungdomen för misstag som begåtts, som i ett större perspektiv handlar om en klassproblematik och om hur resursstarkt området är som du kommer ifrån. Visst finns det de ungdomar som själva väljer att flyttas ett tag, som behöver andrum och en paus, men ska det då ske inom slutenvård och privata vårdaktörers händer? Privata aktörer vars hela vinst går ut på att de unga blir inlåsta.

Jag vill att den unge tillfrågas vad den vill och behöver, innan den låses in och tas bort från familj och vänner.  Om en ungdoms vårdnadshavare missbrukar eller begår övergrepp, varför ska då ungdomen byta bostadsort och på så viss bestraffas för en förälders beteende? Jag ser behovet av att instifta en ny lag som tvingar socialtjänsten att först pröva alla de lösningar som finns tillhanda för att ungdomen ska få stanna kvar i det man kallar hem. Finns möjligtvis en jourfamilj eller kontaktperson i området?

Idag pågår ett omfattande maktmissbruk bakom stängda dörrar, det kan organisationen för omhändertagna barn och ungdomar ”Agera Med Flera” vittna om. De skriver på sin hemsida om att flera av de slutna vårdhemmen använder sig av olagliga ”pausrum” där man sätter barn och ungdomar i total isolering från flera dygn upp till veckor ibland. Något som är olagligt i Sverige. Denna organisation sätter press på Socialstyrelsen att agera men arbetet går mycket långsamt.

Jag har själv som ungdomsledare inom öppen behandling och som kontaktperson via socialtjänsten mött ungdomar som berättar om hur de i åratal slussats runt mellan olika slutna vårdhem, paragraf12-hem och jourfamiljer. Aldrig finner de en trygghet eller kan de slå sig till ro och berättar om förlorat framtidshopp, en obefintlig tillit till vuxna eller det etablerade samhället. I min egen uppväxt i Botkyrka kommun kom socialtjänsten och hämtade mina skolkompisar utan förvarning för att köra iväg dem till så kallade Hassela- hem på Gotland eller i Norrland. Slutna vårdhem som präglas av en pedagogik som innefattar förändring genom hårt arbete och en beskyllning av den egna ungdomens individuella fel. Man ska bryta ner för att bygga upp en ny ”bättre” människa. Luktar det fascism någon?

Inom socialtjänst, behandling och skola pågår även en diagnoshysteri. Vuxna är mer benägna att sätta en diagnos för att problematisera ungdomens beteende, än att se till ungdomens faktiska behov här och nu. Diagnoser sätts godtycklig efter bara en-timmas möten med psykologer och läkare. Numera är det även vanligt att tillsätta bedömningen att ungdomen har en ”trotsdiagnos” . Jag tycker det är sunt och visar på intelligens att som tonåring frigöra sig och ifrågasätta maktstrukturer i ens vardag. I slutändan handlar det om att skapa demokratiska och engagerade medborgare, inte fogliga zombies. Forskning visar på att de ungdomar som tvångsplaceras fortsätter att återfalla i brottslighet och drogmissbruk. De så kallade paragraf-12 hemmen befäster och cementerar bara ungdomens kriminella identitet. De vuxna beslutar över ditt huvud när du anses vara ”frisk”. Är det rätt miljö att förändras i fångenskap?

Jag vill se lösningar i det egna området, ingen ungdom ska behöva slitas från familj, vänner och skola i ung ålder. I Tensta provar man nu projekt med att anställa unga vuxna från området som blir som en stödperson åt ungdomen. Det är ju trots allt hemma man ska finna sin plats i livet och samhället. Jag vill se att LVU-lagen används i ytterst begränsad omfattning, till exempel vid missbruk i familjen eller vid övergrepp såsom misshandel eller sexuella övergrepp. Jag vill riva upp LVU-lagen och begränsa socialtjänsten möjlighet till tvångsomhändertagande.

De som skulle kritisera mig skulle säga att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar. Så är självklart fallet, men om barn och ungdomar inte ges rättvisa förutsättningar att klara sig bra i livet i balansen mellan skola och fritid så kan vem som helst i en utsatt situation hamna snett. I slutändan är frågan en klassfråga och handlar om hur stark välfärden är i Sverige. Om politiker skulle förstå att man måste satsa på ett främjande och inte förebyggande ungdomsarbete skulle vi kunna lyfta våra områden. Det måste satsas miljoner och åter miljoner på jobb för vuxna och unga, utbildningar, kreativ verksamhet såsom musik och kultur samt mer och åter mer personal i förskola, skola och i öppen ungdomsverksamhet. När får vi se dessa satsningar? Jag orkar inte vänta längre!

Jag vill avsluta med att säga att om alla vuxna såg andras barn som sina egna, så skulle solidariteten och empatin tillslut vinna.

Det är snart dags för tonåringarna på högstadiet att göra sitt första gymnasieval. För många är det ett spännande steg i livet med många valmöjligheter. Frågan är förstås vilken skola? Vilken skola ska du välja och vem väljer du att lyssna på? Är det föräldrarna som ger dig råden? Kompisarna? Din mentor?

För några månader sedan fick jag ett samtal från en förälder som ville fråga mig om Tensta gymnasium.

– Är det en bra skola? Stämmer det att eleverna är stökiga och bråkar?

Jag blev konfunderad efter detta samtal. Hade denna förälder ringt mig om jag hade studerat på Norra Real? Antagligen inte. Det som frustrerar mig är hur föräldrar fortfarande är rädda för att ge skolorna i orten en chans. Föräldrar vill att deras barn ska bort härifrån av fel anledningar. Med ”fel anledningar” menas de mörka rubrikerna som tidningarna publicerar. Har du frågat dig själv när du läst någonting bra om Tensta, Kista eller Spånga gymnasium? Tyvärr är det så de riktigt stora tidningarna fungerar i dag och ingenting hintar om en förändring. Vi får inte ta del av de positiva aspekterna av skolorna i orten. Om denna nedvärdering fortsätter, bekräftas mycket av den negativa bilden som inte stämmer.

För, vad är det som händer om vi fortsätter att ignorera skolorna? Det fanns en tid då jag själv hamnade i en liknande situation. I dag är det över sex år sedan jag själv skulle välja gymnasieskola för första gången inför julen 2004. Tensta var till en början mitt förstaval, men jag var tvungen att ändra och ta Solna gymnasium i stället. Mina föräldrar ansåg på den tiden att det var bättre för mig att gå i en skola där majoriteten var etniska svenskar. De ansåg att det skulle vara bättre för bland annat språket om jag umgicks med svenskar, vilket de absolut inte står fast vid idag.

Det som hände var att jag på hösten 2004 kom in på Solna Gymnasium. Jag kom bort från förorten och studerade på en skola i Solna, vilket resulterade i att mina föräldrar var nöjda. Min klass var en fin blandning av svenskar och invandrare. På skolan gick det däremot fler svenskar jämfört med på Tensta gymnasium. Första året på Solna Gymnasium var en ångestfylld period. Mina klasskamrater var de enda som gjorde skolgången behaglig. Mina studieresultat? Jag var bland de bättre i klassen och allt gick bra på utvecklingssamtalen, men jag var ändå inte nöjd.

Framför allt kände jag mig lurad. Lurad av att välja skola av helt fel orsaker. Därför valde jag, efter mycket om och men, att efter jullovet söka upp studievägledaren på skolan för att byta till Tensta gymnasium. När jag kom ut från studievägledarens rum kändes det fel och skamfullt. Det enda som for i tankarna var vad föräldrarna skulle säga hemma? Min mor skakade på huvudet och menade att det var bättre att fortsätta i Solna. Efter bara ett år i Solna bytte jag till Tensta gymnasium och det kändes underbart. Jag blev häpen av den enorma skillnaden mellan skolorna. Undervisningen hade ett syfte i Tensta och lärarna hade mer kompetens. Skolan hade framför allt ett tydligare mål och koncept än i Solna.

Mina betyg försämrades inte, utan blev bara bättre och bättre. Två år senare gick jag ut som bland de bästa i klassen. Mina föräldrar ångrade att de dömde ut skolan på förhand utan att veta något om den. De kunde ingenting om Tensta gymnasium och blev därför positivt överraskade när de besökte skolan och även såg hur det gick för mig.

Vad kan föräldrar och elever göra för att inte hamna i denna situation? En sak är naturligtvis att fråga någon – som redan studerat på exempelvis Kista gymnasium – om det verkligen är en bra skola? Det räcker däremot inte. Både föräldrar och elever måste ta tillvara på skolornas ”öppet hus”. Gå dit och ställ era frågor. Se över skolornas koncept och mål. Hur ser skolans styrdokument ut? Är det något som passar dig som elev och är det något du som förälder tycker låter bra? En person kan inte döma en skola utan att veta någonting om den.

Några år senare ringde min moster till min mor. Hon var orolig över att hennes son skulle börja på Tensta gymnasium.

– Var inte orolig. Det är en jättebra skola, sa min mor.

Vi måste öppna upp ögonen och ge skolorna en chans. Prata med lärarna, få en kontakt och framför allt en uppfattning efter mötet. Gör ni det, så gör ni både ert barn och er själva en stor tjänst.

Det man gör för att få ut dessa ungdomar ur den så kallade ”onda cirkeln” är att ge dem en massa olika förmåner.  Bland dessa förmåner finns förtur till sommarjobb, gratis SL-kort, gratis gymkort etcetera.  Problemet med dessa belöningar är att det blir kontraproduktivt om man ser till syftet.  När andra ungdomar som är skötsamma ser detta så undrar ju de självklart varför de som är så skötsamma inte får dessa förmåner istället.  Många börjar till och med kanske med sådant som leder till att man får ta del av de förmåner som de andra ungdomarna får.

Det finns flera myndigheter som har använt sig av metoden att belöna ungdomar som har hamnat snett.  Socialtjänsten är ett exempel, som erbjuder kontaktpersoner till de ungdomarna.  Kontaktpersonen får då en lön samt en pott pengar som han eller hon ska använda med ungdomen.  Med de pengarna gör man oftast spontana aktiviteter, som att äta på restaurang och att gå på bio. Den berörda ungdomen får inte ut något av det här utan lär sig att ”skrika” som när ett bortskämt barn vill ha det den pekar på.

När man är ung så är det ibland svårt att tänka långsiktigt. Ofta tänker man kortsiktigt, på vad som är bra för en i stunden. Då går det inte att komma med argument som säger ”sköt dig nu så blir det bra för dig i framtiden”, till en 15 åring som ser sina kompisar få en massa belöningar bara för att de befinner sig i ett destruktivt beteende .  Det är inte som att den 15 åringen kommer från en annan socioekonomisk bakgrund.  Han har lika mycket behov, av att till exempel få ett sommarjobb, som sina kompisar.

Det är dags att det satsas på mer förebyggande istället för reparerande.  Man börjar satsa på ungdomar här i Järva när de redan har blivit destruktiva. Varför inte göra det innan de hamnar i ett sådant tillstånd? Man kan dra paralleller till sambandet mellan friskvård och sjukvård; ju mer man satsar på friskvård desto mindre behöver man satsa på sjukvård.

Man skulle nästan kunna vända på det hela, att man börjar belöna de ungdomar som gör bra ifrån sig.  På så sätt skulle man förhoppningsvis sporra ungdomar till att bli ambitiösa. Allt eftersom ungdomar som är i riskzonen blir yngre blir också behovet av att de blir sedda och uppmärksammade större. Den traditionella approachen där man använder alla resurser som finns för att få ”problembarnen” ur den farliga ”onda cirkeln” fungerar inte längre.  Med det menas inte att problembarnen är hopplösa fall som man ska glömma bort, så länge de inte får all fokus.  Oftast utgör dessa en minoritet av alla ungdomar, det är allt för många som så lätt glöms bort och man glömmer bort dem ända tills de har blivit just det man inte ville att de skulle bli.

Det är även viktigt att understryka att Kamalis slutsats om att den svenska segregationen är ”mångfacetterad och genomsyrar många delar av vårt samhälle” inte är taget ur luften. Tvärtom har han ett brett empiriskt stöd från flera vetenskapliga undersökningar och statliga rapporter som har klarlagt att det existerar seglivade mönster av segregationsmekanismer i viktiga samhällsinstitutioner såsom bostadsmarknaden, sjukvården, utbildningsväsendet, arbetsmarknaden och inte minst inom det politiska systemet. Att påstå att Sverige är ett delat land – en nation i segregation – är därför ingen snurrig konspirationsteori. Det är en dyster verklighet för alla förortsbor som bor i stigmatiserade stadsdelar i städernas utkanter. Utestängda, utslängda och utanför.

Men vad är då segregation och varför är det mer en fråga om demokrati än demografi? Segregation handlar inte bara, som det populärt hävdas, om att ”olika” människor bor på olika platser. Det handlar om att vi har ojämlika levnadsvillkor beroende på var vi bor, vilken hudfärg vi har och vilken inkomst vi får. Det obestridliga faktum att det är svårare att få ett jobb om man heter Nabila och bor i Tensta än om man heter Anders och kommer från Kungsholmen är ett konkret exempel på segregationens sociala kedjeeffekter.

Att ”Anders från Kungsholmen” har ett högre värde i ett skevt samhälle där vithet är normen skvallrar inte bara om segregationens rasistiska dimension, men det illustrerar även att socioekonomisk status och bostadsort är avgörande faktorer vad gäller tillgång och tillträde till arbete, sjukvård, utbildning och politiskt inflytande. Och det är den här inneboende logiken att göra skillnad på folk och folk på grundval av hudfärg, inkomst och geografisk härkomst som gör segregation till ett antidemokratiskt fenomen. Detta eftersom en segregerande politik så tydligt strider mot principen om allas lika värde och mot det (ouppfyllda) demokratiska löftet om att alla ska ha likvärdiga möjligheter och chanser i samhället, oberoende av ”ras”, etnicitet och klass.

Förekomsten av ett orättvist samhällssystem där pigment och plånbok i stor utsträckning bestämmer inte bara var vi lever utan hur vi lever är givetvis ett akut och allvarligt demokratiskt problem som måste tas på största allvar. Men trots att klyftorna mellan ”Vi” och ”Dom” fortsätter att öka, i både retorik och praktik, så talas det sällan om segregation i den offentliga debatten. Istället är politiker upptagna med att prata ”integration” – samtidigt som de praktiserar segregation, till exempel genom att ständigt referera till ”svenskar” och ”invandrare” som motpoler, sälja ut stora delar av allmännyttan och göra om bostäder till handelsvaror på marknaden eller besluta om nedskärningar i välfärden (särskilt i fattiga förorter).

Men nu är det dags att vända det luddiga integrationsbegreppet ryggen och istället placera segregation på den politiska dagordningen. Och om den riktiga riksdagen vägrar att tala om – och agera emot – segregation och istället fortsätter att predika integrationens falska evangelium föreslår vi på den rikstäckande organisationen Forix – Förorternas Riksdag att bekymrade förortsbor (och andra som vill arbeta mot segregation och för social rättvisa) tar ett gemensamt spadtag och mobiliserar mot den förslumning eller ghettoisering som följer i segregationens spår. Det finns redan uppmuntrande tecken på ett politiskt och socialt uppvaknande i Sveriges förorter där progressiva gräsrotsrörelser, eldsjälar och ideella organisationer aktivt arbetar och samarbetar för att göra sina förorter till bättre områden att leva i.

Forix mål är att spela en ledande roll i det pågående projektet att renovera och rehabilitera förorterna. Vår ambition är att fungera som en stödorganisation till unga förortsbor som vill jobba för en social upprustning av sin stadsdel. Här kan Forix erbjuda ett brett och landsomfattande nätverk, nya kunskaper, coachning och ett forum med resurser för initiativ. Förhoppningen är att Forix ska fungera som en skuggriksdag eller som ett parallellt parlament till Rosenbad och arbeta för att göra exkluderade röster hörda i samhällets åsiktsbrus. Därför vänder vi oss i första hand till unga människor mellan 15 och 25 år som kommer ifrån marginaliserade Miljonprogramsområden.

I egenskap av att vara Förorternas Riksdag blir därför vårt första symboliska lagförslag att förbjuda det luddiga och urvattnade integrationsbegreppet. Som den amerikanska sociologen Dr. Julia Hare har uttryckt det är ”integration inget annat än en illusion om inklusion”, för när allt kommer omkring är den integration som politikerna vurmar för inte mycket mer än ett abstrakt ideal, medan segregation är en konkret verklighet. Så, låt oss prata om verkligheten istället.

Forix- Förorternas riksdag

Nationell satsning för ungas ökade möjligheter till samhällsengagemang.